Arbetarrörelsens stora högtidsdag är här men enligt Roland Paulsen, sociologen som de senaste åren har blivit något av arbetskritikens ansikte utåt i Sverige, tycks få minnas varför 1 maj uppmärksammas. Rötterna på Haymarket i Chicago 1886 verkar ha bleknat.

– Ju längre tiden går, och särskilt när vi har regeringspartier som går ut och demonstrerar som i Socialdemokraternas fall, desto mer liknar det ett lajv. För ett ögonblick spelar man upp något revolutionärt, men som egentligen är väldigt ritualiserat. Det är en ganska nedslående bild av hur arbetarrörelsen har förlorat kampen och samtidigt försöker upprätthålla en bild av just kamp, säger han och fortsätter:

– Jag ser det som ett oerhört hyckleri att Socialdemokraterna har makten att verkställa sin politik, men i praktiken ser vi en anpassning till kapitalets villkor som har pågått en lång tid. Om man inte ens kan få stopp på vinster i välfärden borde man inte fira första maj.

Men diskussionen om arbete sträcker sig långt bortom första maj. Det Roland Paulsen är intresserad av att diskutera och det hans kritik i huvudsak består av – snarare än de på första maj så uppmärksammade arbetsvillkoren – är vilken plats arbete tar i så väl våra liv som i samhället i stort.

– Det finns en banal idé att om vi blir mer effektiva i vårt arbete behöver vi inte arbeta lika mycket. Så beter vi oss i det privata livet – köper vi en diskmaskin sparar vi in tid och behöver inte ägna lika mycket tid åt disk. Men i samhället är den typen av rationaliseringar mer av ett problem än en välsignelse.

Det han ifrågasätter är att en fördubblad produktivitet sedan 1970-talet inte har haft någon effekt alls på hur många timmar vi arbetar.

Att fortsätta med de arbetstidsförkortningar som har gjorts vid flertalet tillfällen under 1900-talet, senast när lagen om 40 timmars arbetsvecka kom 1970, kallar Paulsen det mest anspråkslösa arbetskritiska kravet.

Men vad som händer när produktiviteten ökar men vi inte jobbar färre timmar, är att nya jobb skapas för att ersätta dem som teknologin tar.

Roland Paulsen pratar om meningslösa jobb.

– Jag brukar föreställa mig en generalstrejk för olika yrkesgrupper. Om vi sociologer gick i generalstrejk skulle det gå ganska bra, det mesta skulle fortsätta precis som vanligt. Om alla som är sysselsatta med att tillverka krigsmateriel gick i generalstrejk kanske världen till och med skulle bli lite bättre. Men om alla sjuksköterskor gick ut i generalstrejk skulle det bli total katastrof.

– Med det tankeexperimentet blir det tydligt att det finns en skillnad i hur stor mening jobben har för oss.

Men finns det inte ett ganska stort glapp mellan att ingen kommer till skada om ett jobb inte utförs – och att det inte tillför samhället något, som kultur för att ta ett exempel?

– I ett samhälle där arbetstvånget mildrades är det sannolikt att vi skulle ha en del jobb av det slaget också. De gör livet roligare för oss även om de inte är vitala. Problemet i dag är att vi har ett sådant tryck på att skapa jobb att vad som helst kan godkännas, med undantag för prostitution.

För att skapa de där nya jobben säger Paulsen att de ökande klassklyftorna i det svenska samhället spelar en viktig roll. En grupp bestående av de rikaste 10 procenten och kanske några till har ett stort överflöd av pengar. Det är mot dem intresset riktas.

– Marknaden styrs inte av vad de flesta vill ha utan av köpkraft. Om de rika tycker att det är jobbigt att städa hemma riktas de politiska krafterna mot att få dem att köpa tjänster av andra. Det handlar inte om att tillfredsställa vitala mänskliga behov utan om att lura av dem deras överflöd så att andra kan försörja sig.

Det är bland annat dessa jobb Roland Paulsen menar skulle försvinna, eller åtminstone kraftigt minska, genom arbetstidsförkortning. De som i dag försörjer sig på att städa andras hem kommer att efterfrågas på andra håll när fler måste anställas inom de arbeten som är allra nödvändigast.

– Det har aldrig varit enklare att dela på jobben än i dag. Arbetet har generellt inte blivit mer kunskapsintensivt. Vissa behöver kunna mer, men det är fortfarande en minoritet.

En vanlig invändning mot arbetstidsförkortning är ”Men vad skulle vi göra då – om vi inte jobbade så mycket?”. Paulsen säger att det är en fråga med en lång historia.

– Överklassen har alltid oroat sig för vad underklassen ska göra om de inte arbetar, att det bara blir synd och kriminalitet av det hela. Men idén om att sysselsättning hindrar kriminalitet handlar om en oförmåga att se skillnad på att ha ett jobb och att ha en inkomst. Att någon inte begår brott – beror det på att jobbet i sig är så bra eller att du håller dig ifrån den absoluta fattigdomen?

Roland Paulsen säger att det också finns något existentiellt i frågan – vem är jag om jag inte jobbar? Att det kan kännas som en tuff fråga är förståeligt, men enligt honom är det också en indikation på den plats arbete faktiskt har tillåtits att ta.

– Man hör ofta att arbete ger livet mening, att det gör oss friska. Inget av det är sant, ändå är det återkommande argument i debatten för att skapa jobb till varje pris.

När man i undersökningar frågar vad människor skulle göra om de vann så mycket pengar att de klarar sig resten av livet, skulle ungefär två tredjedelar säga upp sig från jobbet. Att människor som har ett jobb i regel mår bättre än de som är arbetslösa är dock sant. Men, och det här är viktigt menar Roland Paulsen, måste man komma ihåg att det är just de enda alternativen i det antagandet. Ett liv i arbetslöshet kontra ett liv i anställning.

– Vi har gjort situationen för arbetslösa och sjuka så odräglig att vilket jobb som helst är att föredra. Det är inte något som bara har blivit så, det är en konsekvens av en politik som har förts i arbetslinjens namn.

Att bara prata arbetstidsförkortning är på ett sätt att skriva under på att alla ska lönearbeta. Men det finns andra sätt att fördela rikedom, och Paulsen nämner främst basinkomst.

– I ett samhälle som är så rikt som vårt behöver man inte villkora en människas existens med ett lönearbete, hon ska kunna klara sig oavsett.

I ett sådant samhälle behöver man dock fundera på alternativ till att beskatta arbetstid. Roland Paulsen nämner Bill Gates förslag om robot-skatt; att när mänskligt arbete ersätts med teknologi ska även det beskattas. Ett annat sätt är att beskatta företags omsättning, istället för arbetstid.

Att en ny generell arbetstidsförkortning står för dörren är Roland Paulsen högst tveksam till. Själv menar han att den materiella potentialen finns för en fyra timmars arbetsdag.

– Men om man skulle säga till en ungdom som i dag går ut på arbetsmarknaden att vi kommer att ha 32-timmars arbetsvecka och lediga fredagar innan du går i pension framstår man som fullständigt verklighetsfrånvänd. Ändå är detta exakt vad tidigare generationer fått uppleva.

Roland Paulsen besvarar sina egna frågor om vad som kan ha förändrats.

– Har vi blivit mindre effektiva? Nej, produktiviteten fortsätter att öka. Är det för att vi blir äldre? Nej, det är inte heller en ny utveckling, på 50-talet blev vi äldre i ännu snabbare takt än i dag. Dessutom är det en liten kostnad jämfört med hur mycket rikare vi blir.

Men vad finns det då för svar på vad som har hänt?

– Ett är att kapitalets makt generellt har ökat i samhället, men det är inte det enda. Politiken har blivit allt mer förvaltande, det handlar inte längre om att kvalitativt ändra människors liv utan det handlar om olika sätt att nå fram till de mål som nästan alla politiska partier är överens om. Det är att sänka arbetslösheten, att ha en stabil penningpolitik och maximal tillväxt.

Även om förändring i praktiken kan verka långt borta, menar Roland Paulsen att ett ökat intresse för arbetskritik märks av. Inte minst har försök med sextimmarsdagar fått stor medial uppmärksamhet både inom och utanför Sveriges gränser.

– Det tråkiga är att det ännu inte har gett något avtryck i realpolitiken. Där är det business as usual.