Pella Larsdotter Thiel

Inledare


Pella Larsdotter Thiel
  • Med utgångspunkten att allt levande har rätt att existera, kan vi börja fundera på hur vi ska förvalta oss själva, så att vi stödjer de levande sammanhang vi är en del av istället för att bryta ner dem. Det är en spännande fråga som världens kyrkor skulle kunna samlas kring, skriver Pella Larsdotter Thiel.
Landets Fria

Vi måste enas om att även naturen har rättigheter

Det är svårt att tänka sig en omställning till ett livsbejakande samhälle inom den människocentrerade världsbild som erbjuds som utgångspunkt, skriver Pella Larsdotter Thiel.

Vatikanen höll i februari en konferens med rubriken Biological extinction. En lång rad tunga experter samlades och lämnade vittnesmål om hur arter och populationer drivs mot utrotning varje år i en hastighet så hög, att Jordens växt- och djursamhällen nu är inne i en sjätte massutrotning. ”Den rikaste biota världen någonsin har sett försvinner på ett ögonblick ur geologiskt perspektiv. Och mänskligheten är upptagen med att förvärra situationen,” skriver Partha Dasgupta, ekonom från Cambridge och Paul Ehrlich, biolog från Stanford, i en rapport inför konferensen. Enligt den senaste Living planet report från WWF har mängden vilda djur minskat med nästan 60 procent mellan 1970 och 2012. Det går nästan inte att överdriva den ekologiska krisen.

”Vi vill bygga motorvägar genom Serengeti för att skaffa mer mineraler till våra mobiltelefoner. Vi tar all fisk ur haven, kraschar korallreven och släpper ut koldioxid i atmosfären. Vi har satt igång en massutrotning. Frågan är: hur hindrar vi den?” fortsätter Ehrlich. Nu hade man kunnat hoppas att Vatikanen, av alla avsändare, skulle titta lite närmare på grundorsakerna till denna kris för livet på Jorden. Om det ska vara möjligt att hindra utrotningen behöver man nog förstå vad den beror på? Hur kommer det sig att människan – Guds avbild – systematiskt tränger undan andra arter i Skapelsen? Men nej. När den två och en halv dagar långa konferensen ska börja undersöka lösningar presenteras samma idéer som diskuteras på hundratals andra liknande konferenser. Grön ekonomi, smarta städer. Genom att vrida lite på parametrarna ska den urbaniserade tillväxtekonomin förmås att skydda ekosystemen.

Det är synd, för det är svårt att tänka sig en omställning till ett livsbejakande samhälle inom den människocentrerade världsbild som erbjuds som utgångspunkt. Den västerländska civilisationen är djupt förankrad i uppfattningen att människan upptar en egen sfär, utanför och ovanför annat levande. Kristendomen är en av de tyngsta bärarna av denna världsbild. I första Mosebok uppmanade Gud människan: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.”

Men kristendomen rymmer mycket, och påven Franciskus har kraftfullt tagit ställning för en annan naturrelation, inte minst i sitt namn. Han har även inför FN:s generalförsamling sagt att naturen, inte bara människor, har rättigheter, och att människors rättigheter är beroende av att vi behandlar naturen väl. Därmed gav han stöd åt den växande globala rörelsen för naturens rättigheter. Efter Vatikanens utrotningskonferens har det rasat in nyheter om hur entiteter andra än människor inkluderas i rättsliga sammanhang, som juridiska personer med egna intressen. Floden Whanganui i Nya Zeeland fick efter en sekellång process sina rättigheter kodifierade i lag. Inspirerade av detta beslut fattade den högsta domstolen i den indiska delstaten Uttarakhand en vecka senare beslutet att floderna Ganges och Yamuna nu ska betraktas som juridiska personer. Den första april fick jag gnugga mig i ögonen och beakta dagens datum, när samma domstol även deklarerade delstatens glaciärer, skogar, sjöar, luften – kort sagt det vi kallar naturen – som levande personer med rättigheter.

”Floderna är inte bara vattenmassor. De är … levande. Våra floder kippar efter andan. Vi måste erkänna och ge konstitutionella rättigheter till Moder Jord,” sa domstolen i ett uttalande. Anledningen till domen är det akuta behovet av att skydda dessa levande system från det vi kollektivt kallar ”utveckling”, vilket innebär att mer natur i snabbare takt förvandlas till siffror på ett konto. Där utrotning därför är ett nödvändigt offer.

I takt med att människan framgångsrikt har följt uppmaningen att föröka sig och lägga jorden under sig, står det klart att vi är en del av de levande systemen, inte separerade från dem. Förhållningssättet att härska och kontrollera har lett oss till ett vägval, där ett skifte i vårt förhållande till resten av livet är nödvändigt för en hälsosam utveckling. För att kunna leva i samspel med annat levande behöver vi se naturen som en gemenskap, som vi är en del av. Utrotningen är med andra ord en existentiell fråga. Vilka är vi, och vad gör vi här? Vi pratar ofta om hur vi ska förvalta naturen. Bli ”planetskötare”. Det var ju också Guds uppdrag till Människan. Med utgångspunkten att allt levande har rätt att existera, kan vi istället börja fundera på hur vi ska förvalta oss själva, så att vi stödjer de levande sammanhang vi är en del av istället för att bryta ner dem. Se där en spännande fråga som världens kyrkor skulle kunna samlas kring.

Fakta: 

Pella Larsdotter Thiel är engagerad för naturens rättigheter genom End Ecocide Sverige och Lodyn. Hon är även deltagare i FN:s nätverk för naturens rättigheter, Harmony with nature, och koordinerar Earth rights conference som arrangeras i Sigtuna 21–22 april. Pella hoppas i hemlighet att påven ska arrangera nästa Earth rights conference.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu