”Doesn’t my body drive you wild with desire?!” Sally Bowles låter förtjust när hon kastar sig på sängen och sträcker armarna ovanför huvudet. Scenen kommer från filmen Cabaret och är, som så många andra scener i filmen, fylld av ångande kroppsligt begär och längtan efter frihet. Cabaret, som delvis baseras på boken Farväl till Berlin av Christopher Isherwood, skildrar moraliskt förfall i en kall och farlig tid, här under de sista åren av Weimarrepubliken.

Den högerextrema kontexten känns skrämmande aktuell. Men låt inte likheten mellan maktgalna ledare i en kall och farlig tid – då som nu – störa. Titta istället noga på Liza Minelli i sin knivskarpa skildring av karaktären Sally, en nattklubbssångerska på queera the Kit Kat Club som tänjer på (nationens) gränser för hur en kvinna bör bete sig.

Sally, min hjältinna! Så självklar, klok, rolig och modig. Hur hon visar sin nya vän och inneboende, den stele, tillknäppte Brian vad livslust och kroppsglädje innebär. Käre gode Brian, vars liv omkullkastas fullständigt efter att han mött Sally och börjar leva loppan.

Divine decadence darling! Sally tar plats och skrattar åt självhatet, samhällets dömande blickar, de tvingande normerna och den förtryckande makten. Hon driver med sig själv. Hon trivs med sig själv. Varför skulle hon då inte bjuda in någon eller flera andra att driva och trivas med? Livet är en fest och det är inte så jäkla farligt att göra bort sig. Kroppen är en lekplats och den tillhör bara dig.

Senare i filmen har Brian lagt sig till med Sally manér. Med glitterflirter i ögonen talar han med Sallys/sin nya röst; ”doesn’t my body drive you wild with desire?”. Så fungerar det med människor som tar ansvar för sina liv och utgår från sina egna behov. De inspirerar andra till att göra likadant, eftersom de är så självklara i sitt sätt att vara. Sally vet vad kroppslig glädje är. Hon kan konsten att njuta eftersom hon trivs så bra med sig själv.

Jag älskar Sally för att hon vågar visa sig sårbar. För hon är långt ifrån perfekt med ett självförtroende på topp, tvärtom känslig för hur hon ter sig i andras ögon. Behållningen ligger i hur hon balanserar denna känslighet med mod och livslust. Sårbarheten finns där bakom allt. Bakom ögonglittret, skrattandet, dansandet, sjungandet.

Men Sally har fattat att förfallet som ständigt hotar att dra ned henne och resten av världen i ett bottenlöst gap, som flåsar henne i nacken och börjat uppsöka hennes klubb med hakkorsarmbindel, att detta förfall enbart går att förskjuta genom att hänge sig till fullo i konsten att njuta.

Därför slösar Sally ingen tid på att tala illa om sin kropp, för den är ju till för att njutas av och med. Därför fortsätter Sally sjunga med sin starka röst och dansa sina vågade nummer på the Kit Kat Club, trots nazisternas tilltagande makt. Därför viskar Sally i mitt öra att den som har roligast vinner och ont gör det hur som helst.

Så varför inte slå klackarna i taket medan världen faller? Sally säger att det är härligt att falla utanför gränserna!