Gamification, som ibland även kallas spelifiering är att applicera mekanismer som finns inom spel på andra verksamheter. Det har framgångsrikt använts inom bland annat utbildning. Mycket av inspirationen till gamification kommer från datorspel. Istället för att läsa en bok, eller räkna tal görs det om till ett spel som ökar engagemang genom poäng och belöningssystem.

Men vad händer när nazism, rasism och sexism blir ett spel där man plockar poäng genom att uppröra, såra och skrämma så många människor som möjligt? Ett spel där man har lagkamrater, publik och fans.

Det finns en falang inom den så kallade alt right-rörelsen på nätet som ser nazism som underhållning eller till och med spel och inte politik. En del av nynazismen som är sprungen från nördar som känner sig som outsiders men egentligen har en förhållandevis trygg tillvaro som välutbildade vita män. Det är en grupp som har onlineforum som reddit, 4chan eller i vissa fall Flashback som favorit bland sociala medier, där taket är så högt att det är icke-existerande och en del av vardagshumorn är att vara så provokativ som möjligt. I den här gruppen blir rasism eller sexism inte en politisk gärning, utan snarare ett spel för att släppa loss, en hobby för att koppla av.

De fick sitt uppsving med onlinerörelsen Gamergate, där de utförde en organiserad hatkampanj riktad mot främst kvinnliga speljournalister och datorspelare. Där började gamificationaspekten märkas tydligt då det blev en bedrift att hota och hata kvinnor tills de tystnade, en seger för det egna laget som berömdes av andra. Bedrifterna, det vill säga reaktionerna från kvinnor som hade blivit utsatta, delades och återberättades inför en hurrande onlinepublik.

Trots att nördkulturen inte längre är häcklad och hånad utan numera en populär mångmiljardindustri, känner sig dessa män fortfarande marginaliserade och agerar utifrån den känslan. Varje form av kritik upplevs som ett hot mot deras position. Varje landvinning för en annan grupp tolkas som en förlust för dem.

Att säga att det behövs en bredare representation inom ett område vänds direkt till att de skulle bli utestängda. Det gör att gruppen går till attack mot all form av mångfaldssatsningar eller förändringar, för att de tolkar det som en personlig attack mot dem som individer.

Den här gruppen är näst intill apolitisk, vilket gör att politiska argument inte biter på dem. De bryr sig inte om det större perspektivet eller politiska landskapet, de har inget behov av bättre villkor för arbetarklassen och är helt ointresserade av jämställdhet, miljö- och hållbarhetsfrågor. De är fullt fokuserade på sig själva. Det senaste exemplet på detta, den svenska Youtube-bloggaren Pewdiepie med miljontals följare, visar det tydligt. Felix Kjellberg, som han egentligen heter, kritiserades för en rad kontroversiella ”skämt” där poängen med vitsarna var nazism. Han ser inte sina så kallade skämt i en politisk kontext utan hävdar att det är humor, att människor är överkänsliga och att medier bedriver en häxjakt mot honom. En retorik som känns väl igen från både Gamergate och rasistiska onlinekrigare. I fallet Pewdiepie har han, oavsett intentionerna med sina så kallade skämt, fått stöd av nynazistiska rörelser och webbplatser.

Medan nynazistiska rörelser för politiskt krig spelar gamers krig online som underhållning. De rasistiska och nynazistiska rörelserna vill ”ta tillbaka” ett land, medan gamers bara är intresserade av att ta tillbaka nätet till den frizon de tidigare upplevde att det var. Den frizon där de fick fritt spelrum att ägna sig åt sexistiska, rasistiska, homofobiska och funkofobiska ”skämt” utan att någon förstörde stämningen genom att säga ifrån. De har inget intresse av att visa hänsyn eller vara inkluderande, men de har inte heller något intresse av att förändra det politiska landskapet i stort. De vill spela sina spel i fred och när de upplever att de inte får det använder de samma taktiker som i spelen för att agera ut mot andra. Det blir ett nätkrig med belöningssystem, segrar och hurrarop från gelikar. Men eftersom det är en apolitisk grupp kan de inte förlora. För vad har man att förlora när man inte för en politisk kamp utan snarare spelar ett spel?