Lars Olof Loeld har varit verksam som konstnär i nästan 70 år, men störst inflytande över hans skapande har fortfarande den rosaskimrande solnedgång han upplevde på Gotland som tjugoåring.

– Jag kom cyklande från Visby 1950 och upptäckte det stora hedlandskapet vid Hoburgen. Jag steg av cykeln och blev kvar. Det här landskapet har på något sätt växt in i min kropp, säger han.

Utställningsrummet i Norrköpings konstmuseum där utställningen Vid stranden av solnedgången uppmärksammas tystnaden nu visas har en rymd och en vidd som gav honom samma känsla som den där kvällen på heden.

– Det går att påstå att det i rummet finns i ett inbillat landskap, med hed och hav och gökrop. Skulpturerna står där som en liten strandskog, och ropar hela tiden högt ”leve inbillningskraften!” Utan den föreställer verken ingenting alls. Det fodras en del vilja för att ta till sig min konst.

I centrum av rummet står en stor tavla med ljust rosa botten och fyrkanter i marinblått och ljust grått.

– Det ultramarinblå har en friskhet som påminner om havet, och det grå står för skymningen som kommer när solen gått ner. Hela bilden är som att se in i ett skafferi, med alldeles platta konservburkar som innehåller himmel, skymning och hav. Allt är ett försök att förenkla intill barnslighet.

Tanken är att förmedla en rofylld stämning och en meditativ känsla. På 1970-talet kom Lars Olof Loeld i kontakt med alkemin, och började studera ritningar av symbolerna för eld och vatten, som tillsammans bildar en sexuddig stjärna.

– Det sägs att när symbolerna för eld och vatten ligger i rätt position är guldet nära. När solen sjönk ner i havet och färgade allt gyllene den där kvällen blev det en andlig upplevelse, naturen skapade en egen guldpunkt.

De återkommande färgerna ljusrosa, marinblått och grått är även kopplade till andra händelser i Lars Olof Loelds liv.

Under arbetet med sin förra utställning kom han att tänka på när han som sexåring satt och grävde i ett dike i Vintrosa i Närke och hittade marinblåa stenar, en rest från järnbruken i trakten.

– Jag tänkte att jag kunde ha dem i ett kärl på utställningen för att symbolisera min barndom. Så jag åkte dit och satte mig i ett dike och grävde igen. Jag hittade inga blåa stenar, men ägaren till marken visade mig till en bro i närheten där de använts för att fylla ut brofästet. Så jag kunde ta med mig en sten till utställningen.

Han poängterar att det inte alltid är viktigt att förklara berättelserna bakom verken. Betraktaren behöver inte veta varför de blåa stenarna finns där. Kanske kan tingen utlösa egna ”hemligheter” hos var och en.

Det händer också att verken får nya betydelser även för Lars Olof Loeld själv. I utställningen finns ett fotografi från 1920-talet som föreställer tre unga bönder på väg till en dansbana.

– Med sina kostymer, hattar, käppar och cigaretter såg de ut precis som mina skulpturer. Det fick mig att tänka att de kanske inte alls bildar någon strandskog, utan en grupp unga bönder som dansar i solnedgången.

Gotland är en plats dit Lars Olof Loeld och hustrun återvänt varje sommar. Den enkla sommarstugan i Sundre är ett före detta fattighus som saknar vatten och avlopp och har sett likadan ut sedan de flyttade in på 1950-talet. Där kan han låtsas att tiden har stått stilla.

– När vi sitter ute på vår lilla täppa och jag går in för att hämta kaffepannan undviker jag att titta ut genom fönstret, för att slippa se hur grannarna har åldrats. Jag vill inte bryta illusionen av att det är samma tid hela tiden. Det är ett otroligt lugnande tillstånd att hålla fast i, oavsett hur lång tid man har kvar att leva.

Vid stranden av solnedgången uppmärksammas tystnaden visas på Norrköpings konstmuseum till och med 3 september.