I dagarna har nyheten om konststudenten Emil Carlsiö vid Akademi Valand blivit en nationell angelägenhet. Så blir ofta fallet när ingredienserna nazistiska symboler, offentlig plats och skattefinanser återfinns i samma nyhet. Carlsiö vill ställa ut en fyra meter hög modell av det nazistiska hakkorset utanför Sjöfartsmuseet i Göteborg som en kommentar till att museet enligt honom tycks gömma undan en ihopvikt flagga med hakkorset i den ordinarie samlingen. Detta innebär enligt Carlsiös slutsats att flaggan ändå är utställd, fast undanskymd så att den inte syns så väl för besökarna. Det menar Carlsiö tyder på att museet försöker mörka historia. Därför vill han frambringa den i ljuset genom att smälla upp ett enormt hakkors som man inte ens behöver besöka museet för att se.

Personligen tror jag inte att någon i dagens läge är omedveten om vad nazismen har åsamkat världen i allmänhet och Europa i synnerhet, även om vi i Sverige faktiskt varit duktiga på att just mörka vår roll i andra världskriget. Skulle det mot förmodan finnas någon där ute som rör sig i Sjöfartsmuseets trakter och som inte vet om detta kommer hen inte att bli upplyst av att se ett gigantiskt hakkors framför sig. Nej, frågan handlar naturligtvis om vad som är en rimlig provokation i konstens namn. Konsten lider allt som oftast av en övertro på sin egen inneboende kraft att förändra och ifrågasätta samhällsordningar. Eller kanske är det konstnärer som lider av hybris. Oavsett är det historiskt sett få tillfällen där ett konstverk ensamt har medvetandegjort människor inför fenomen de tidigare accepterat utan vidare. Konsten har dock utan tvekan agerat provokatör sedan urminnes tider. Vi minns exempelvis nyliga fall som Dan Parks grovt antisemitiska och rasistiska verk som till sist fick honom dömd för hets mot folkgrupp.

Gemensamt för alla verk som drivit med någon grupp, utsatt den för hat, sparkat på den, provocerat, skällt ut och hängt ut den är att det aldrig gjorts utan egen agenda. Det gäller för konstnären och institutionen bakom att vara opportun, att smida medan järnet är varmt. Tiden ett provokativt verk presenteras i är A och O för att konstnären ska få sin eftertraktade uppmärksamhet. Hade ingen någonsin gjort satir av islam och profeten Muhammed före Lars Vilks? Jo, men år 2005 då danska Jyllands-Posten valde att publicera hans teckningar var ett år då västvärlden var mitt i ett omformulerande av islam som roten till världens ondska. Fram till den elfte september 2001 hade USA lugnat ner 1980-talets demoniseringar av religionen, men nu blossade de av förklarliga skäl upp igen. År 2005 var tillräckligt tidigt för att ingen respektabel institution ännu skulle ha hånat islam på det sättet, samtidigt som tiden var mogen för att kunna få brett medhåll om man var den som tog steget.

Samma premiss har gällt för Dan Parks så kallade konst, som också alltid dykt upp lägligt i samhällsdebatten när allmänheten är mottaglig för något de annars inte hade uppmärksammat lika mycket. I och med denna typ av verks låga konstnärliga kvaliteter förlitar sig konstnären istället på chockvärdet. Verket kan inte bära sig självt och blir beroende av andra faktorer i samhället. Till exempel en uppiskad retorik mot vissa grupper.

En liknande situation har nu uppstått. Vi befinner oss i ett till synes ständigt stegrande högerextremt politiskt landskap men ännu har ingen tagit steget i att så öppet och oförställt omfamna det inom den institutionella konstvärlden. Förrän nu. Det massiva hakkorset kommer precis i rätt tid, då precis tillräckligt många kommer att uppmärksamma det. Detta är ingenting som går Akademi Valand eller Sjöfartsmuseet, där det egentliga ansvaret för skulpturen bör ligga, förbi. I sann opportunistisk anda är man villig att kompromissa med vad- och vem som helst för att få sina spaltmetrar och debattimmar.

Att konst kan och i vissa fall bör vara provocerande ifrågasätts inte. Vad som är intressant är på vems bekostnad provokationen sker, det är där gränsen mellan provokativ och opportunistisk går. Ett konstverk som syftar till att stärka redan starka högerextremer i samhället är förstås provocerande för oss som inte vill se en sådan samhällsordning. Men den är framför allt opportun och feg. Den utmanar inte tanken, den visar ingen annan värld.