Den svenskproducerade dokumentären Antifascisterna tar avstamp i Grekland, Malmö och Stockholmsstadsdelen Kärrtorp med anledning av den fascistiska aktivitet som präglat platserna de senaste fyra åren. I Grekland kom det nyfascistiska partiet Gyllene Gryning in i parlamentet nästan samtidigt som två högerextremistiska attacker skedde i Sverige, en i Malmö och en i Kärrtorp:

– Vi gjorde filmen främst för att det fanns ett tomrum, det fanns i princip inga dokumentärer om ämnet. Vi ville fylla det tomrummet, för att vi tycker att det är viktigt och någonting som saknades. Belysa motkrafterna som samexisterade med fascisterna. Det har fokuserats mycket på högerextremisterna, men inte lika mycket på det andra spektrat, säger Patrik Öberg, en av filmens två regissörer.

Patrik Öberg menar att antifascism är en känslig fråga för media i Sverige, där en ryggradsreflex att ta avstånd från våld präglat debatten och diskussionen:

– I många andra delar av Europa har man i och med andra världskriget varit tydligt involverad mot fascismen. Sverige hade ju en mer passiv roll utan samma motståndsrörelser och aktivitet som andra europeiska länder hade. Vi kan titta på Norge till exempel, de har ett helt annat sätt att se på antifascism. Det är en del av deras historia, en självklar reaktion när det uppkommer fascistiska rörelser. Där är många som stod upp mot fascismen under andra världskriget hyllade som nationalhjältar. I Sverige har den tydliga kopplingen inte funnits.

Projektet började med att filmarna skulle producera ett reportage om Gyllene Grynings frammarsch i Grekland, men ungefär samtidigt skedde attentat i Sverige mot antifascister och antirasister, vilket ledde till att filmens omfång breddades:

– Huvudpoängen var att vi skulle fokusera på aktivister och antifascister inom den antifascistiska rörelse som var aktiv under den tiden. Men vi såg också dessa två svenska händelser som stora historiska punkter i nutiden som vi kunde samla mycket material om och faktiskt bygga en film kring.

Ett av målen med filmen är enligt Patrik Öberg att lyfta fram en mer nyanserad och djupgående bild av antifascistiska rörelser än vad som tidigare har funnits i Sverige:

– Tanken är att personerna själva i rörelsen ska få problematisera kring militans och se på hur olika händelser under den senaste tiden har påverkat dem. I motsats till hur de mer liberala reportagen i Sverige har varit, där man tar tydligt avstamp i att man ska ta avstånd från antifascisterna redan från början. Jag tror att man då förlorar den ingång man behöver för att kunna göra någonting seriöst av det.