• Bröderna Lejonhjärtas lämplighet som barnprogram, med teman som sjukdom och död, är omdiskuterat även i Sverige ända sedan 1970-talet.
Fria Tidningen

Är du rädd för barnprogram?

Sverige är ett land med mycket mörker, både bildligt och bokstavligt. Ett oväntat mörkt avsnitt i samhället är de svenska barnprogrammen, skriver Vian Tahir och undersöker barnprogrammens melankoli.

Mitt första och starkaste minne av Sverige är inte oväntat barnprogrammen eftersom jag var sex år när vi kom hit. Jag kunde inte språket, men mina föräldrar tänkte att barnprogram är universellt och satte på Bolibompa klockan 18 på SVT1. Jag minns att jag såg en björn som pratade med en tygsnigel och en trähäst och tänkte ”men hallå dumma björn det där är ju leksaker de kan inte prata!”. Sedan började de tio längsta och mest skrämmande minuterna jag någonsin hade sett på tv under mitt korta liv. Det var mitt första och sista möte med Ika i rutan. Jag drömde mardrömmar i flera veckor och min lillebror grät i panik så fort han hörde introt. Med en mörk signaturmelodi på orgel, udda färgsättning och ett dansande skelett lyckades Ika skrämma livet ur oss. Så började min upptäckt av de svenska barnprogrammens värld, en värld fylld av oväntat mycket mörker och skräck.

Jag var van vid färgglada tecknade filmer som ibland hade en okomplicerad moralkaka på slutet. Bolek och Lolek var på äventyr, helst av allt utomhus. Lerfiguren Plastus bodde i en låda på en förskola och lekte med sina verktygskompisar när barnen hade gått hem. Björnen Miś Uszatek upptäckte världen omkring sig. Och arbetarbiet Maja lärde sin lata sömniga vän att allt kunde lösas med flitighet och samarbetade. Min bild av barnprogram innan vi kom till Sverige var helt enkelt att de var sorglösa. Plötsligt möttes jag av udda, oförståeliga och läskiga Simpor och Grodfötter, sorgliga hjärtknipande Bröderna Lejonhärta och Mio min Mio samt den vemodiga dova melodin till Skymingssagor. Höjden av mörker var jultraditionen Kan du vissla Johanna. På en högtid som fokuserar på mat, ljus och presenter visades en sorglig film om döden.

Ända sedan den här krocken har jag fascinerats över den stora mängden melankoli i svensk barnkultur. De flesta av de här programmen och filmerna är självklart fantastiska verk som tar upp allvarliga ämnen som även är viktiga för barn att få prata om och fundera över, men de bjuder inte alltid in till skratt och lek. De är helt enkelt Det sjunde inseglet för barn, med Döden som en ständig följeslagare.

Hur kommer det sig, i ett land som ser så lite sol om året, att man även i barnkulturen visar så mycket mörker? Är det den sparsmakande protestantismen som spökar och gör att glada tecknade snuttar från Disney på julafton måste balanseras med sorg? Manifesteras det unika svenska ordet lagom även i barnprogrammen, där det inte ska vara för glättigt och glatt utan alldeles lagom balanserat mellan färg och gråskala? Eller är det just för att mörkret är ständigt närvarande här under en så stor del av året som det även sipprar in i barnprogram?

Kanske är det helt enkelt så att barnprogrammen i Sverige tog upp tyngre och vuxnare ämnen än vad jag hade sett tidigare. Skildringar av sorg, död, fattigdom och ensamhet kan vara bra att se och reflektera kring redan i tidig ålder. Som barn var vi ändå så fulla i spring, skratt och lek, att det här tunga kanske inte vägde ner oss. Tvärtom kan det ha varit bra att vi också fick se det allvarliga, som trots allt är en del av livet, på ett sätt som inte var nedlåtande eller förenklat. Om inte annat blev vi i alla fall väl förberedda på den dystra melankolin under vintermånaderna.

Själv uppskattade jag det ljusa och glada så min favorit blev snabbt Fem myror är fler än fyra elefanter, eller myrorna och elefanterna som jag kallade det, med en signaturmelodi som då men även nu får mig att spricka upp i ett brett leende och bli så där lekfullt förtjust.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Dokumentärt om intim sorg

Dokumentären Efter Inez undersöker hur sorgen efter ett spädbarn kan ta sig uttryck hos föräldrarna.

Fria Tidningen

Hon tar farväl av tonårsångesten

Poeten Louise Halvardsson firar 35 år genom att bjuda in till releasefest för sin debutdiktsamling, hon får sällskap på scenen av 35 inbjudna poeter.

Göteborgs Fria

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

© 2024 Fria.Nu