Det var med en tunn jacka och en liten kabinväska som Thelma Chikwanha, frilansjournalist från Zimbabwe, anlände till Stockholm i oktober 2016. Inom ramen för ett internationellt journalistprojekt jag arbetar med var hon inbjuden till en vecka av redaktörsmöten.

Vid utresan hade Thelma genast blivit igenkänd i passkontrollen. ”Jaså, du ska ut och resa igen. Vi känner dig”, sa mannen bakom disken och i samma stund dök några män från säkerhetstjänsten blixtsnabbt upp. Axelremmen till kameran skars av och väskan med laptopen lyftes ur hennes hand.

– Eftersom jag har varit i de här situationerna förut vädrade jag fara och protesterade inte. Min enda tanke var att det viktigaste är att hålla mig vid liv.

Thelma är en journalist som myndigheterna i Zimbabwe sedan länge haft ögonen på. Hon har fått en redaktionschef vid en statlig tidning dömd för misshandel, kritiskt rapporterat om den 93-årige presidenten Robert Mugabes hälsa och ser det som sin livsuppgift att skriva om orättvisor och låta alla röster komma till tals.

Regimen i Zimbabwe är känd som en av världens mest repressiva mot journalister och Robert Mugabe, som styrt landet med järnhand i snart 30 år, är upptagen på Reportrar utan gränsers lista över ”Pressfrihetens 40 rovdjur”. Konstitutionen tillåter pressfrihet men lagarna och praktiken följer inte därefter.

– Journalister arresteras, kidnappas, förföljs och torteras bara för att de praktiserar journalistik. Att bli slagen och arresterad tillhör de vardagliga arbetsvillkoren, det är bara att borsta av sig dammet och resa sig. Senast jag tillbringade en natt i häktet var på min födelsedag, säger Thelma. Som journalist i Zimbabwe såg hon alltid till att ha bekväma skor för att kunna springa snabbt och en bil i gott skick. Den parkerade hon bakåtvänd för att kunna rivstarta om så krävdes.

Efter att bland annat ha arbetat vid landets största statliga organ och den viktigaste privatägda tidningen är Thelma Chikwanha sedan tre år frilansare. Tiden före resan till Sverige hade hon bevakat de tilltagande regimkritiska protesterna och arbetat med ett mycket känsligt dokumentärprojekt om regeringspartiet Zanu PF:s tidigare och nuvarande orättvisor mot civila. Antagligen var det i jakt på den informationen som datorn och kameran konfiskerades. Hon hade också noterat att telefonen avlyssnades och att mejlen lästes.

Två dagar efter ankomsten till Sverige fick Thelma veta att den kollega hon arbetat med inom projektet hade slagits ned och låg medvetslös på sjukhus. Dessutom hade han – liksom många aktivister – injicerats med en okänd substans. Ett par dagar senare ringde Thelmas mamma. Säkerhetstjänsten hade varit där och frågat efter dottern.

– Och förstå mig rätt; när säkerhetstjänsten kommer till ditt hus frågar de inte på ett respektfullt sätt. De ser till att folk är ordentligt rädda när de åker.

Även hennes son söktes upp på universitetet. De upprepade hoten mot familjen i Zimbabwe fick Thelma att se en situation bortom det där vanliga våldet. Hon bestämde sig därför för att söka asyl i Sverige.

– Den första månaden var svårast. Jag hade att hantera saknaden efter min familj, rapporterna om hoten och osäkerheten kring mitt asylfall. Men kanske värst var frånvaron från jobbet som journalist. Det är som att bli bestulen på en del av sin identitet.

Efter 2,5 månad i Sverige beslutade Migrationsverket att Thelma skulle överföras till Frankrike, ett land hon aldrig tidigare satt sin fot i. Men i och med att Sveriges ambassad i Zimbabwe hänvisat till Frankrikes dito för att söka visum till Sverige betraktades Frankrike enligt Dublinkonventionen som ansvarigt.

– Det gjorde mig väldigt oroad för jag hörde rapporter om hur asylsökande behandlades i Frankrike – bland annat från en vid samma boende som överfördes en vecka före mig.

Ett bemötande som Thelma Chikwanha betecknar som totalt inhumant var också vad som mötte henne vid ankomsten till Paris flygplats Charles de Gaulle. Polisen gav henne en lapp – på franska – med en adress. På frågan hur hon skulle ta sig dit fick hon svaret ”det går bussar”. Hur hon skulle betala transporten? ”Gå ut och tigg på gatan”. Sedan lämnades hon åt sitt öde. Med hjälp av informationsdisken på flygplatsen lyckades Thelma ta reda på hur hon kunde ta sig genom Paris – för att finna kontoret på den angivna adressen stängt.

– Då gick jag till polisstationen och krävde att få sova där. Men de hänvisade mig ut på gatan – i januari. Jag vägrade; de franska myndigheterna visste ju att jag skulle komma och hade accepterat att ta över ansvaret. Efter flera timmar ringde polisen till slut till ett natthärbärge för hemlösa, säger Thelma Chikwanha, som också behöver tillgång till mediciner för en kronisk sjukdom.

Det tog Thelma fyra dagar att över huvud taget komma i kontakt med franska migrationsmyndigheter. Då hade hon blivit hänvisad till ytterligare en adress och två tidiga morgnar stått flera timmar i kö i kylan på gatan. När hon äntligen blev mottagen fick hon bekräftat att Frankrike inte över huvud taget sörjer för henne som asylsökande förrän hon officiellt inkommit med en ansökan, något hon fått tid för i slutet av februari. Men inte ens då är det säkert att hon omhändertas.

– Att franska myndigheter hänvisar asylsökande att tigga pengar på gatan utan tillgång till tak över huvudet, mat eller sjukvård synliggör regeringens attityd gentemot flyktingar: att vi inte är välkomna.

Thelma hade tur och hittade genom kontakter en vänlig familj utanför Paris där hon nu bor. Men under den kaotiska första veckan i Frankrike trappades hoten mot Thelmas familj i Zimbabwe upp väsentligt. I nuläget är det lite lugnare men oron är hennes ständiga följeslagare. Själv säger Thelma att det vore en katastrof om hon inte får asyl med tanke på riskerna att ”försvinna” eller i värsta fall dödas om hon återvänder. Och hon är pessimistisk inför möjligheterna till ett regimskifte vid nästa års val.

– Mugabe har full kontroll över de statliga instrumenten: säkerhetstjänsten skyddar regeringspartiet och valkommissionen är i Mugabes händer. Miljontals personer står i röstlängden fast de är döda – och de röstar alla på samma parti förstås. Dessutom, om journalister inte kan rapportera korrekt och fritt om kandidaterna – hur kan vi då säga att vi har fria val?

Thelma hoppas istället på en revolution utan blodspillan. För egen del skulle hon vilja skriva en bok om sina 16 år som journalist i Zimbabwe.

– Det är väldigt viktigt för framtida generationer att förstå den här historiska tidsperioden i Zimbabwe och jag tror att mina erfarenheter kan berätta mycket.