Livets mening är inte att sträva | Fria.Nu

Krönika


Krönika

Landets Fria

Livets mening är inte att sträva

I ett tv-program hör jag någon säga att meningen med livet är att längta och sträva, och att så snart vi slutar sträva så tappar vi meningen med livet. Med detsamma jag hör detta är det någonting i mig som protesterar, högljutt. Jag håller helt enkelt inte med. Nog för att jag kan känna den mest intensiva längtan, och visst har det ofta hänt och händer att jag i mitt liv sökt och söker efter sådant som fördjupad kunskap – och kanske kan det sökandet benämnas strävan – men att strävande skulle vara meningen med mitt liv, det går jag liksom inte med på. I mycket större utsträckning har det handlat om att släppa taget, överlämna mig till själva livsflödet. Att sluta vilja det ena och det andra, att sluta försöka styra och kontrollera utifrån specifika ambitioner. Det skulle kanske också kunna kallas för en strävan förstås, fast jag har nog främst uppfattat det som en önskan, en del av nedmonteringen av föreställningen om ett separat och oberoende själv.

Men det är klart, tänker jag, att vi ställer oss frågan om meningen med livet. Det ingår i vår uppfostran att göra det. Vårt kulturellt betingade sätt att tänka på oss själva som individer med personligt ansvar för våra liv och deras innehåll gör det närmast omöjligt för oss att låta bli. Kanske är vi till och med påtvingade en föreställning om att livet måste ha en mening? Och kanske sitter den föreställningen så djupt att vi aldrig ens ifrågasatt den. Vad händer om vi betraktar frågan om meningen med livet som en icke-fråga, grundad på en föreställning som vi inte behöver? Om det är just ATT vi lever, själva levandet i sig, som är den där omtalade och eftersökta meningen, och därtill i ett större och mycket mer omfattande sammanhang av organiskt, dynamiskt, helhetligt pågående än vad våra begränsande strävanden någonsin kan förmå greppa.

En mycket klok människa sa en gång i tiden till mig ungefär så här: ”Vi uppmanar ständigt våra barn, oss själva och varandra att kämpa, att försöka, att ha mål, men egentligen borde vi uppmuntra dem och oss att lägga ner kampen, att slappna av och sedan bara göra, utan kamp. Att låta livet ta hand om det åt oss, som livet alltid gör. Tids nog står vi inför det ena eller andra, och då sker handlingarna som av sig själva.”

Det är något jag har burit med mig. Och ja, så är det ju, livet händer genom oss, och för det behöver vi varken sträva eller kämpa, det bara pågår, och vad vi bäst kan göra är att svara an. Det blir ett slags improvisation, en form av dans, till vilken vi låter livet bjuda upp oss. Något som förstås kan kännas både utmanande och svårt, men som samtidigt ”växer oss”. Själva livets växande och varande i och genom oss, dess möjlighet att ge allt möjligt vackert och överraskande i den stund vi lägger strävandet och meningssökandet åt sidan och bara låter det ske.

Fakta: 

Viktoria Klint är mångsysslande ekofilosof, religionsvetare och poet.

Annons

© 2021 Fria.Nu