Med rubriken Sånt du inte ser varje dag presenterar Göteborgs filmfestival sin verksamhet på sin hemsida. Och det är just därför jag älskar filmfestivalen: här har jag chans att se filmer som jag aldrig kommer hitta någon annanstans.

De senaste åren har jag försökt se alla filmer i festivalens hbtq-sektion. Det är inte riktigt lika överambitiöst som det kanske låter, av årets 457 filmer ligger 8 i hbtq-sektionen, även om man alltid hittar några i andra sektioner. Om det låter lite så är det för att det är lite. Det görs helt enkelt inte så många filmer om hbtq-personer. Alla som varvat Netflix hbtq-tagg på ett par månader vet att det är ännu svårare att hitta någon som faktiskt är bra.

Det kan bli tungt nog i alla fall, för det är sällan filmerna om hbtq-personer har ett lyckligt slut. Visst har vi kommit en bit från åren med Hollywoods produktionskod som gjorde att nästa alla queera rollfigurer antingen dog, blev galna eller på något annat sätt bestraffades för sin sexualitet om de inte lyckligt återvände till heterosexualiteten. För att komma runt det faktum att livet de senaste decennierna blivit allt bättre för många hbtq-personer utspelar sig filmer som the Danish Girl eller Brokeback Mountain i mer homofoba tidsperioder, och följaktligen dör huvudpersonerna i slutet.

Variety:s filmkritiker Peter Debruge har skrivit om hur filmbolagen verkar att anta att den straighta publiken inte kommer att bry sig om samkönade relationer om de behandlas på det konventionellt upplyftande sätt som heterorelationer brukar skildras på film. Gör man en tragedi av det, däremot, så kan nog den straighta publiken fälla en och annan tår när filmens modiga huvudperson dör i slutet.

Huvudpersonens sexualitet blir oftast filmens själva ämne, i kontrast till heterosexuella kärleksfilmer där relationen står i centrum. Sexualitet, internaliserad homofobi eller omgivningens fördomar blir hindren som ska övervinnas, och relationen i sig hamnar i skymundan.

Det är därför det är så uppfriskande att läsa om Our Love Story, som visas fyra gånger under festivalen. Sydkoreanska Hyun-ju Lees debutfilm beskrivs i katalogen som en film helt fri från alla stereotyper: ”När konststudenten Yoonju träffar bartendern Jisu sker inga större konflikter, ingen faller tillbaka på dramatiska stereotyper och ingen faller offer för gaybashing. Istället får vi en lika uppfriskande som alldaglig redogörelse för kärlekens uppgång och fall.” Den kanske inte har ett lyckligt slut, av beskrivningen att döma, men den är ett steg i rätt riktning.

Visst älskar jag tunga dramer om den ofta tuffa verkligheten för hbtq-personer, men jag älskar även romantiska komedier. När vi som civilisation gjort spelfilm i över hundra år borde vi väl ha kunnat skaka fram lite fler bra queera romcoms än But I’m a cheerleader? Jag vill ha mer av sånt jag inte ser varje dag, och romantiska draman med lyckliga slut för queera karaktärer hör definitivt till den kategorin.