I Sverige idag råder det i princip politisk enighet om att kvinnor och män är lika mycket värda och ska behandlas lika. Kvinnor har rösträtt, rätt till egendom, principiell tillgång till alla yrken och är även av lag skyddade för det våld deras närstående, framförallt deras män, kan utsätta dem för i hemmet. Ändå är vi inte jämställda. Kvinnor tar fortfarande ett större ansvar för hem och barn, vi tjänar mindre pengar under vår livstid, är räddare för att vistas på offentlig plats, innehar färre av de tunga posterna inom näringsliv såväl som politik, riskerar att utsättas för våld i hemmet i högre utsträckning än män och kontrollerar en betydligt mindre del av de resurser som finns ute i samhället.

Man skulle kunna säga att det råder formell juridisk jämlikhet utan att kvinnor och män har jämlika livsvillkor i praktiken. Med bakgrund av detta är vi många som kallar oss feminister.

Feminister anser helt enkelt att det finns en del kvar att uträtta innan vi når någonting som kan kallas ett jämställt samhälle. Vi inser att kvinnlig rösträtt och lagen som gör det olagligt att våldta även den kvinna man är gift med inte var några slutgiltiga segrar i könskriget utan endast viktiga slag.

När man som feminist påtalar dessa olikheter i hur könen behandlas får man ofta höra att man minsann inte borde kalla sig feminist, utan istället humanist! Humanist, får man höra, är ett mycket bättre begrepp, eftersom ordet inte är könat. Det handlar ju i grund och botten om gamla goda värderingar om alla människors lika värde. Varför krångla till det med att prata om specifikt kvinnors rättigheter? Det viktiga är väl att vi sällar oss till de liberala idealen om frihet, jämlikhet och brödraskap.

Men ideologier är inte bara värderingar, det är även en idé om hur verkligheten är beskaffad. Utan en sådan verklighetsbeskrivning är värderingarna meningslösa. Kanske skänker det individen som slänger dem omkring sig någon slags aura av godhet och sunt förnuft, men de är inte användbara för att förändra samhället. För att förändra samhället måste man inte bara ha ett mål att sikta mot utan även insikt om hur samhället ser ut idag, för att veta vilka krav vi måste ställa och vilka strategier vi kan använda.

Själva poängen med ordet feminist är att det inte är könsneutralt, att det inte talar om alla människors lika värde, utan att det är ett specifikt ord som beskriver en specifik samhällssyn och en specifik strävan. När jag säger att jag är feminist säger jag så mycket mer än att jag tror på jämställdhet, jag säger att jag har insikt om att vi idag inte har någon sådan och att kvinnor är det förtryckta könet. Den som tycker att feminismen borde kallas humanism har missat den stora poängen med feminism; det är inte bara åsikten att män och kvinnor är lika mycket värda, utan även insikten om att det idag inte ser ut så.

Utmaningen för feminismen i ett formellt jämställt samhälle, alltså ett samhälle där kvinnor enligt lag har samma rättigheter som män, är inte att övertyga om att kvinnor har samma värde som män. Denna värdering är det få som skulle sätta sig emot, inte på allvar, även om det finns de som gärna skämtar om att kvinnor minsann inte är lika mycket människor som män.

Tyvärr är det många feminister som faller in i dessa idéer, som verkar anse att bara själva åsikten att män och kvinnor är lika mycket värda kvalificerar någon till att kallas feminist. Som säger att feminist, det är man om man tycker att män och kvinnor är lika mycket värda. Som ser det som ett självändamål att människor ska kalla sig feminister, trots att de inte har kunskap om vad ordet patriarkat betyder, eller hur förtrycket av kvinnor tar sig uttryck.

Det kan tyckas behjärtansvärt att kämpa för att alla ska omfamna detta ord, men risken är att färgen tvättas ur och det blir en av många etiketter man kan sätta på sig för att ställa sig i bättre dager utan att egentligen stå för någonting som kan leda till en faktisk förändring av kvinnors livsvillkor.