Mycket kan ifrågasättas kring PISA-undersökningarnas idé och metod, men ett av resultaten i den nya mätningen som kom häromveckan är farligt att ignorera: bristen på likvärdighet. Skillnaderna är stora både mellan skolor och mellan elever på samma skola. De som drabbas av en ojämlik skola är de elever som har sämre förutsättningar: funktionsnedsättningar, behov av särskilt stöd eller de som inte har varit i Sverige så länge. En av de största faktorerna är socioekonomisk bakgrund. Det så kallade kompensatoriska uppdraget, att jämna ut skillnader i utbildningskapital, är en av skolans största utmaningar idag. För att förenkla det grovt kan vi säga att barn fortfarande lyckas lika bra eller dåligt i skolan som deras föräldrar gjorde, trots att lärare varje dag kämpar för att ge alla elever samma chans.

I ett Sverige där de ekonomiska klyftorna växt i rekordtakt är det inte så konstigt att även utbildningen följer samma utveckling. Men varför är det så svårt för skolan, en plats dit ändå så gott som alla barn kommer, att bryta denna onda cirkel? Vi människor formas av många faktorer och vår familj är en av de första formerna vi stöps i. Familjen påverkar hela vårt väsen och tankesätt; det inte bara antalet böcker i hemmets bokhylla eller möjligheten att få grammatik och trigonometri förklarad vid köksbordet som avgör ens skolresultat, utan också attityder och kulturellt kapital. Tycker föräldrarna att skolan är viktig? Vilka framtidsdrömmar får man lov att nämna vid frukostbordet? Förstår man hur skolsystemet fungerar och vad man kan läsa på universitetet?

Men det finns en anledning till att just barn och ungas läsning varit på tapeten de senaste åren. Studier visar att så mycket som 80 procent av vårt ordförråd kommer från tryckt text. En sjuttonåring som regelbundet har läst eller lyssnat på texter har ett ordförråd på 50 000-70 000 ord. En sjuttonåring som inte regelbundet har läst har i sin tur endast ca 15 0000-17 000 ord. Man uppskattar att en vuxen behöver ett ordförråd på ca 50 000 ord för att fungera bra i vårt samhälle. Inte bara för att fylla i blanketter eller skriva jobbansökningar, utan för att förstå sin omvärld och för att göra sin röst hörd.

Det räcker inte heller med att läsa endast facktexter. Att läsa utvecklar inte bara vårt ordförråd, vår språkliga förmåga och våra sakkunskaper i olika ämnen. Den isländske poeten Sjón sa en gång: ”All fiction is an exercise in empathy”. Att läsa skönlitteratur är en övning i att förstå andra människor och att uttrycka sina känslor. Läsning ökar alltså vår mellanmänskliga kompetens, något som känns som ett akut behov i det rådande samhällsklimatet. Att läsa är att få ett språk, och språket är vårt viktigaste demokratiska verktyg.

Att ge bort en bok i julklapp kan verka som ett klichéartat tips, men det är ett tips som håller. Ge en bok till ett barn som inte har så många böcker hemma eller till någon som håller på att lära sig svenska. Ge bort boken, inte för att vi som nation ska få bättre PISA-resultat nästa gång, utan för att likvärdig utbildning och tillgång till språk och kultur är mänskliga rättigheter. För dig som inte alls vill köpa några materiella julklappar följer här några alternativa tips: läs högt för någon en stund. Följ med någon till ett bibliotek. Påverka din kommun att behålla sina skolbibliotekarier. Hjälp någon som håller på att lära sig svenska. Berätta en saga du har hört när du var liten eller sjung en sång som du kan. Att ge någon ett språk är en kärlekshandling som räcker längre än över julhelgerna.