Under de senaste dagarna har användningen av rasistiska nidbilder i en revy av Oscarsteatern uppmärksammats. Bland annat använder sig ett nummer av den östasiatiska karikatyren ”kåt geisha”, fullt utrustad i tjockbottnade glasögon, kimono och stora framtänder. I respons till den kritik som framförts meddelar Oscarsteatern själva via Facebook att de, likt medverkande Sanna Nielsen som också har kritiserats, givetvis är ”mot rasism”. Sanna Nielsen skriver även ett blogginlägg där hon beskriver sin ilska över att bli kallad rasist eftersom det är ”långt ifrån den hon är”. Och så med ens handlar debatten återigen om denna gudsförgätna rasiststämpel och att det finns viktigare frågor att fokusera på samt att nu får man snart inte skämta om någonting i det här landet längre.

Låt oss kontextualisera. Som grundläggande förutsättning måste vi erkänna makten i att kunna bestämma över hur någon porträtteras. Denna självklarhet är viktig att komma ihåg med tanke på att majoriteten av våra kulturinstitutioner länge har präglats, och fortfarande präglas, av en homogenitet som är långt ifrån en korrekt avspegling av hur vårt samhälle ser ut. I detta utrymme tenderar därför minoriteter att osynliggöras eller som i det här fallet, endast reproduceras som rasistiska stereotyper. Effekterna av detta är många och skadliga för de grupper som drabbas. Våra existensvillkor begränsas ytterligare genom detta sätt att befästa och legitimera rasistiska föreställningar.

Det är även en tydlig indikation på hur omvärlden ser oss och alldeles för ofta anammar vi även samma synsätt på oss själva i en dödlig omfamning av självhat.

När det gäller användningen av rasistiska stereotyper inom kulturvärlden har detta kritiserats under en längre period i Sverige. Likväl upprepas sådana här händelser eftersom all legitim kritik ständigt omgestaltas till orimlig mobbning framdriven av ilskna PK-eliter. Offret i detta sammanhang anses därmed inte vara de grupper som får bära effekterna av att reproduceras som rasistiska stereotyper utan istället den utpekade individen som inte menade att vara rasistisk. Avsikt är dock av mindre betydelse, det ligger ju i den strukturella rasismens natur att den kan utövas både medvetet och omedvetet. Likväl blir effekten att allting tvärt stannas upp. Kritik förlorar nämligen sin potentiella förändringskraft när den ständigt kidnappas och förminskas till något på en personlig nivå av den som känner sig orättvist beskylld.

Händelsen med Oscarsteatern är med andra ord inte unik i sitt slag. Tvärtom. Återigen stångar vi oss blodiga mot varandra i icke-konstruktiva diskussioner om vem som är och inte är rasist. Istället för att synliggöra och demontera strukturer, tvingas vi därför ägna vår energi åt att antingen trösta eller fördöma den person som för tillfället anklagas för att vara rasist, symptomatiskt för vårt individualiserade samhälle. Någonstans i bakgrundskulisserna till detta gömmer sig samtalen om frigörelse, rivande av strukturer och förbättrande av samhällsvillkor för marginaliserade grupper. Kanske kan vi försöka skapa plats för dem till nästa gång.