Ett mattsvart träplank reser sig i Slottsskogen. På insidan syns ett lika mattsvart litet hus med sadeltak. Därinne hörs ljudet av metall. Vapen som plockas ihop och tas isär. Arbetet avstannar och istället hörs pianospel. Signaturmelodin från 1970-talets tv-serie Hulken. Ur högtalare runt om i träden hörs rösten av en man som monotont läser ur bruksanvisningar för vapen, beredskapsmanualer och överlevnadsguider. Han rabblar filmtitlar, citat och ordboksdefinitioner på barriärer, hinder, skydd och befästningar.

Detta är verket You Made Me av Oscar Guermouche som just nu finns uppfört i Slottsskogen i närheten av Lilla dammen. Det är det andra offentliga verket i utställningsserien Lagens estetik, producerat av ICIA, en Göteborgsbaserad organisation som drivs av dess konstnärliga ledare Anna van der Vliet.

Utställningsprojektet Lagens estetik säger sig bland annat undersöka modernitetens organiserande av människor genom lagar, normer och estetik. De båda första verken har flera likheter. Det första, Du Gamla Du Fria, av Mattias Norströms var en impotent flaggstång i Vasaparken som med sin tydlighet på ett effektivt sätt väckte starka känslor.

Även Guermouche har arbetat med flaggans estetik som i verket Vi vill åka till Moskva med utdrag ur svenska jägarförbands antiryska marschsånger skrivna på svenska flaggor. Hans textbaserade verk bygger alltid på ”funnet material” och i You Made Me kopierar han texter från en mängd olika typer av källor. Genomgående undersöker han konstruktionen av manlighet, och nu talar vi om den kontrollerade och kontrollerande manligheten, den militäriskt drillade kroppen, den självförsörjande hermetiskt tillslutna enheten. Patriarken.

You Made Me är precis som Du Gamla Du Fria ett tydligt och effektivt verk, men där Norströms verk hade en humoristisk och poetisk lätthet väcker Guermouches obehag med en aggressiv estetik lika schematisk som bruksanvisningarna han läser ur.

Idén om det yttre hotet är en av de viktigaste förutsättningarna i berättelserna om den sortens män som befolkar Guermouches konst, antingen det är grekiska guden Ares eller Rambo, och titelns inneboende ”det var ditt fel” rentvår dem från all deras skuld.

You Made Me är en modell. En modell över den slutna manskroppen. Den muskulösa modellen med stålblick och sammanbiten käke. Ett omgärdat hus med ett plank utan ingång. Ett verk utan öppningar. Till och med Guermouches biografi har en brasklapp att delar kan vara påhittade. Den tillrättalagda berättelsen är också ett försvar. Den manliga ytan representerad av ett plank. Ett lager som skyddar och döljer. Ett plank det kan klottras på. En yta vi kan projicera på. Sexuella fantasier eller fascination, rädslor eller kritik. Men verket öppnar sig ändå inte, istället hörs återigen tv-historiens mest nostalgiska signaturmelodi.