Som fallet ofta är med postumt utgiven lyrik av det här slaget – som dessutom skrivits under vitt skilda delar av författarskapet – kan samlingen upplevas som rätt spretig. Här hjälper Paul Tenngarts initierade förord läsaren att orientera sig mellan Johanssons olika epoker i skrivandet, vilket skapar en alldeles särskild förståelse för verket som helhet.

Majken Johansson tillför i Otroheten och andra dikter något som blivit i det närmaste ovanligt i vår tid. Det handlar om en delvis kristen poesi. En kristen poesi som är nytänkande och som dessutom råkar vara frikyrklig.

Och fri är verkligen ordet när det gäller Majken Johansson. I dikten Dialog mellan Jesus och Majken dras skilda paralleller mellan Majken själv, hennes uppfattning om kristendomen och Tommy Körbergs cover av Bridge over troubled waters. Naturligtvis nedpackat i en dialog mellan Majken och Jesus, som mynnar ut i en diskussion om popmusik.

Redan här ser vi att kristendomen är viktig, lika viktig som de samtida populärkulturella referenserna. Johansson hinner diskutera detta ämne friskt, och genom diktsamlingen ser vi henne bli lyrisk över populärkultur generellt (och se hur den kan vara fylld av kristen epifani) men även hur det är att sitta på torken, att ena dagen ta antabus och andra dagen ge bort sina kläder till de bättre behövande men att slutligen ändå sitta i det egna hemmet och dricka under parollen ”huvudsaken är att man aldrig konverterar från Kristus”.

Men religion är inte allt i denna rätt spretiga samling dikter. Det är ärligt och inget hymlande i kontrasten mellan framför allt religionen och drickandet. Här finns också en explicit likhet med Fröding som löper genom dikten Nå så hör på, Gud!, och det är egentligen inte helt osökt. Båda kämpade mot inre demoner och påverkades starkt av detta i sina respektive författarskap. Majken Johanssons kamp över ett halvsekel senare gav henne ett i dag betydligt humanare alternativ, men resulterade likväl i livslånga problem med psykisk ohälsa och alkoholism. Detta var också en av anledningarna till att hon gick med i den frikyrkliga Frälsningsarmén.

Majken Johansson var en säregen lyriker i det svenska poesilandskapet och på så sätt också en verkligt frisk röst. Den frisinnade kristendomen som skymtar i dikterna skaver på intet sätt i ögonen på den sekulariserade läsaren. Istället ger det en genuin inblick i och förståelse för ett författarskap på kanten.