Känslor ska ut när en förälder sitter inne
De är som vilka unga som helst. Men en sak skiljer dem från andra – de har en förälder som sitter i fängelse. I föreningen Bufff får de en chans att släppa ut sina känslor. Resultatet har blivit en bok som ska stödja andra i samma situation.
”Det är inte bara de som hamnar i fängelse som blir dömda. Även vi på utsidan stämplas av samhället. Det kan kännas som att även vi hamnar i fängelse, en ond cirkel, en ständig kamp.” Så skriver en av författarna till den nyutkomna boken Du, jag, vi. Om att ha en förälder i fängelse. Boken ges ut av föreningen Bufff och är skriven av barn med frihetsberövade föräldrar.
Omkring 30 000 barn i Sverige har en förälder som är i fängelse eller frivård. Bufff arbetar med att förbättra villkoren för barnen i dessa familjer.
– Barn till frihetsberövade har inte samma rättigheter som andra barn i utsatta livssituationer. De inkluderas inte i stödåtgärder och barnen saknar ofta information om var stöd finns, säger Pia Bergström, socionom och familjestödjare på Bufff Stockholm.
Hon beskriver hur samhällets reaktioner kan vara starka. Familjemedlemmar till en person som hamnar i fängelse smutskastas och det förekommer hatiska inlägg om familjerna på sociala medier.
– Här saknas barnperspektivet. Barnet kan inte styra vad föräldrarna gör.
Bilden av en person som blivit frihetsberövad är inte sällan stereotyp, vilket kan bidra till en föreställning om ont och gott.
– Säger man ordet fånge får man en bild framför sig, den bilden handlar ofta om fördomar. Men i verkligheten är fängelset en miniatyrbild av samhället. Där finns alla yrkeskategorier och socioekonomiska grupper representerade, säger Pia Bergström.
När en förälder hamnat i fängelse är det inte ovanligt att barnet håller hemsituationen hemlig inför kompisar och lärare.
Vad händer om en faktiskt berättar?
– Det brukar gå bra, men det är just den här rädslan över att inte veta hur andra ska reagera som är tung att bära. När man väl berättar får man ofta sympatier och stöd, säger Pia Bergström.
Men situationen kan ändå bli komplicerad. Alltför ofta måste barn ta rollen som försvarare av föräldern både inom familjen och utåt. Det finns inget utrymme att ösa ur sig hur jobbigt det egentligen är, berättar Pia Bergström.
Här har mötet med andra en viktig funktion.
– I mötet med andra med liknande erfarenheter går det att prata om det negativa hos föräldern, utan att de som lyssnar tror att det bara är illa. De förstår att det andra, positiva hos föräldern också finns där. Genom att träffa andra släpper skammen och oron som kan finnas när man lever med en hemlighet.
Bufff har lokalföreningar på nio orter runtom i landet. Öppet hus, stödsamtal, utflykter och utbildningar är några av aktiviteterna som föreningen arrangerar. I Sala driver Bufff en övernattningslägenhet i närheten av anstalten som familjemedlemmar kan använda när de är på besök. Ett nystartat projekt ska göra att föreningen når ut till fler unga, även i mindre orter.
– Nära dig, en rättighet, är ett pågående projekt med målsättningen att alla barn ska ha tillgång till stöd oavsett var de bor. På mindre orter, där alla känner alla, kan situationen för familjen bli mer komplex. I storstäder finns ofta flera aktörer som arbetar med stöd, medan det kan saknas helt på landsbygden, säger Pia Bergström.
Hon har utbildning i biblioterapi och bedriver skrivargrupp i föreningens regi. Till skillnad från vanligt skrivande, där texten står i fokus, handlar biblioterapi om samtalet runtomkring texterna.
– Med inspiration från poesi, bilder eller litteratur har gruppen skrivit egna texter och samtalat utifrån dem. Igenkänningsfaktorn var så hög att det blev bra diskussioner.
Många av texterna har skapats i anslutning till ett möte med föräldern i fängelset.
– Det är ofta i den processen, efter ett besök som skrivandet sker. Det är ett terapeutiskt skrivande.
Pia Bergström hoppas att den nya boken där texterna från skrivargruppen samlats ska ge stöd åt personer i liknande situationer och skapa förståelse för hur det är att ha en förälder som är frihetsberövad. Förhoppningen är även att den kan få fler unga att börja skriva.
– Skrivandet ger avlastning och stöd, utan prestation. Det är en välbehövlig kanal ut.
Utdrag ur Du, jag, vi. Om att ha en förälder i fängelse.
Jag minns att jag ser mina föräldrar ligga på mage med händerna ovanför huvudet. Jag minns blicken jag fick av min mamma.
I rummet är det blått, nästan svart. De är många men jag vet inte om de är män eller kvinnor. De håller i stora svarta metallföremål, vapen.
Jag minns ljudet, det är högt, och långt borta i dunklet: ”Där inne, ta honom. Ta honom!”
Jag hör pappa vråla: ”Era jävlar, fy fan, framför mina ungar!”
Maija
…”Varje ung människas dröm, till och med min, är att ta studenten. Men det finns motgångar, tankar som säger emot, tankar som får mig att inte vilja ta studenten. När vi springer ut är jag den enda som varken bemöts av någon mor eller far. Jag har inga föräldrar i livet som jag ser det, med en far som avtjänar straff för mord och en mor som inte längre lever.”…
Jens
Vid trauman eller svåra motgångar är det vanligt att söka någon form av stöd. Därför vände jag mig till både Bufff och en psykiatrisk mottagning när jag började må allt sämre på grund av allt som hänt. På Bufff var jag med och grundade Skrivargruppen, en mötesplats för unga med föräldrar i fängelse, vilket jag berättade under mitt möte på mottagningen. Responsen blev negativ. Min professionella kontakt, en överläkare, började diskutera normalitet. Överläkaren föreslog att jag skulle söka mig till mer normala ungdomar, med normala intressen. Där ingick inte skrivandet.
Vad är normalt?
Det fick mig att fundera kring vad normalitet är och står för… Jag står fast vid att alla har rätt att vara olika. Det är fel att ha en bild av hur ungdomar borde vara. När det väl händer något normbrytande borde kreativitet uppmuntras. Kreativitet för mig, har trots allt, varit den bästa terapin. Det är först i kreativiteten som gränser upphör och jag har kunnat tillåta mig själv att växa som person.
Sofia
Ska jag berätta exakt vad pappa sitter för?
Kommer jag att bli utpekad i skolan?
Kommer kompisar att vilja fortsätta vara med mig?
Kommer de viska och prata bakom min rygg?
Jennifer
Jag fick nästan aldrig post. En dag kom min fostermamma in på mitt rum och sa: ”Du har fått brev”. Kuvertet var uppbrutet och igentejpat, framsidan av kuvertet kläddes av en darrande handstil. Jag förstod att det var från min pappa. Ivrigt, med ett leende, samtidigt som tårarna rann från kinden och mina läppar smaksattes med salt, öppnade jag brevet och läste. Pappa försökte verkligen framstå som glad, men jag visste att han var allt annat än glad. Jag hoppades att han skulle komma hem, men när jag läst klart brevet förstod jag att han inte ens visste själv. Det första som stod var: ”Hej, pappa sitter i fängelse som du kanske förstår”.
Jag låg länge och kramade om pappret, det var det närmaste jag kunde komma honom. När jag läst brevet flera gånger var det en del bläck som förvandlats till ”bläckpölar”. Jag grät samtidigt som jag var glad. Det var skönt att höra något från pappa. Efter det brevväxlade vi en lång, lång tid.
Johanna
Texterna är skrivna av unga som har deltagit i Bufff Stockholms skrivargrupp eller har haft kontakt med gruppen på distans. Boken finns att få tag på i bokhandeln.
