Det är mammornas år i år. Vi har sett många exempel på författare och konstnärer som skildrar problematiska förhållande till sina mammor. Ett exempel är Sara Broos fantastiska film om sin mamma, konstnären Karin Broos. Men alla mammor behandlas inte likadant. En tråkigare variant är när Susan Faludi skriver om sin mamma i In the darkroom och nu senast när fotografen Jesper Molin bearbetar sin relation till mamman i en utställning.

Det är en sak hur de själva skildrar och pratar om mammorna. Idén att fotografera sina manliga vänner utklädda till kvinnor slår mig inte som bästa sättet att hylla sin mamma. Att skriva om sin mamma som ”han” är inte heller särskilt lyckat. Och att kalla henne ”pappa” kan väl vara en sak i privata sammanhang, men i offentligheten bör anhöriga till transpersoner försöka föregå med lite bättre exempel än så.

Nej, det värsta är hur våra medier sedan beskriver deras mammor.

När In the darkroom recenserades i Dagens Nyheter i juli valde skribenten att beskriva Susan Faludis mamma Stefánie som hennes ”pappa”. DN använde också ”han” och hennes gamla namn när man skrev om tiden innan hon kom ut som kvinna, med hänvisning till att Susan Faludi gjorde samma sak i sin bok.

Det är inte okej att kalla en kvinna ”han” bara för att hennes dotter gör det. Världen är full av barn och föräldrar som inte accepterar sina föräldrars eller barns könstillhörighet. En kvinna med transerfarenhet ska alltid kallas ”hon”, även när man pratar om tiden innan hon kom ut. På samma sätt som vi inte insisterar på att använda någons gamla efternamn om vi pratar om tiden innan den gifte sig och bytte namn.

Samma tendens syns när till exempel SVT:s Kulturnyheterna rapporterar om Jesper Molins aktuella fotoutställning om sin mamma. Hon kallas ”pappa” till höger och vänster som om det saknade ordet ”mamma” vore en skyddad titel. Kanske accepterar hon att kallas ”pappa” av sin son, kanske föredrar hon det, kanske vågar hon bara inte riktigt stå upp för sig själv. Vi vet inte det, men jag vet hur svårt det kan vara att be om att behandlas med respekt.

En kvinna som har barn är en mamma. En man som har barn kallas pappa. Det spelar ingen roll om barnet är adopterat eller om det är två kvinnor som har skaffat barn tillsammans. I alla dessa fall går de flesta av oss med på att använda de lämpliga orden. Då borde det inte heller spela någon roll vem som har bidragit med vilken sorts könsceller eller hur föräldern levde när barnet växte upp. En mamma är en mamma och en pappa är en pappa.

I juli genomförde Skatteverket en regeländring för att ändring av juridiskt kön ska få fullt genomslag i alla register. Beslutet tvingades fram när en domstol beslutade att det är ett brott mot transpersoners mänskliga rättigheter att registrera en transman som ”biologisk mor” när hans juridiska kön är manligt.

Om Skatteverket till slut har lyckats förändra sin byråkrati, varför har svenska kulturjournalister så förtvivlat svårt att respektera transpersoners mänskliga rättigheter?