”Det ni gör är så speciellt och så vackert. Jag längtar tills jag själv uppnår er ålder.” Så sa en gång en ung publikmedlem till brittiska Company of elders, en grupp amatördansare över 60.

Förra veckan arrangerades den internationella festivalen Forever dance på Skånes dansteater i Malmö med fokus på dans och den äldre kroppen. Ämnet belystes med bland annat workshops som Dans och demens och Dansa med ditt barnban, seminarier, en filmkväll och givetvis en rad föreställningar med äldre dansare.

Det är uppenbart att intresset för äldre dansare är stort. Föreställningarna under festivalen var i stort sett fullsatta och alla medverkande som arrangerade projekt för äldre dansare vittnade om långa väntelistor. Detta är knappast förvånande. Som flera deltagare påpekade finns det ytterst få arenor för äldre människor generellt att utveckla sin kreativitet.

Dessutom är ju en stor del av danspubliken själva över 60 år och har rätt att se sin ålder representerad på scen, tycker jag. Men det är lika viktigt att yngre personer får se äldre dansa och vara kreativa. Bilden av äldre i dag är så snäv. Åsynen av en 70-årig dansare som lyfter sin partner, hoppar eller helt enkelt får kontakt med en publik blir därför ytterst värdefull.

Och att en dansare särbehandlas för att den har fyllt 40 är helt enkelt löjeväckande. De äldre professionella dansare som syntes på scen under Forever dance, som i något fall var över 70 år, har inte förlorat så mycket av sin teknik att publiken upplever det som ett problem. En gång dansare, alltid dansare, blir slutsatsen.

Under seminariet Dance is not an age fick vi höra om olika satsningar på äldre dansare. Ett exempel är Londons anrika Sadler’s wells och deras Company of elders, en grupp för amatördansare över 60 år som funnits i 25 år. År 2014 togs arbetet till en ny nivå genom festivalen Elixir där hela huset fylldes av äldre dansare i fyra dagar. Ett annat exempel är Berlinbaserade Dance on, ett danskompani för professionella dansare över 40 som startades i fjol.

Dessa två aktörer är båda med i ett treårigt EU-projekt som har sin bas på Dansens hus i Stockholm. Dance on Pass on Dream on drog nyligen igång med en veckolång dansworkshop för äldre amatörer. Fram till 2018 blir det träffar, workshops, forskning, filmskapande med mera i både Piteå och Stockholm. Forskare från Luleå tekniska universitet ska studera arbetet.

Seminariet bjöd också på reflektioner från både arrangörer och deltagare som backades upp av iakttagelser från föreställningarna. Exempelvis att äldre dansare må ha vissa begränsningar när det gäller ork, styrka och minne – svårare att utföra explosiva rörelser som hopp, att röra sig snabbt och att träna in längre sekvenser. Men skillnaden är inte avgörande. Samtidigt uttrycker varje rörelse mer än hos en yngre dansare.

– Samma rörelse betyder olika saker beroende på vem som utför den. Ju äldre vi blir desto mer har vi inom oss. I min rörelse finns mitt livs historia. Det blir väldigt personligt, sa Jane Hackett från Sadler’s wells under Dance is not an age.

Koreografen och dansare Charlotta Öfverholm försökte sätta fingret på vad hon har som äldre dansare som hon inte hade som 25-åring.

– Under de första 20 åren av min karriär hatade jag mig själv. Du är en mycket bättre scenkonstnär när du blir mer mogen. Du blir tydligare, lugnare och mer övertygande. Du tvingar inte fram något – du bara är.

Anne Donnelly arbetade professionellt med samtidsdans tills hon var 30. 2014 återvände hon till scenen i The elders project på Sadler’s wells, som också visades under festivalen.

– Jag önskar att jag kunde ha kommit åt saker på scen när jag var en yngre dansare som jag kan komma åt nu. Nu kan jag tillföra ett extra lager, sa hon under seminariet.

För att äldre dansare ska komma till sin rätt tror jag att det krävs verk som är anpassade för individen eller gruppen – vilket i stor utsträckning också är sant när det gäller yngre dansare. Bäst blir stycken som lyfter fram dansarnas erfarenheter och personligheter med värme, humor och publikkontakt. Goda exempel på detta under festivalen var Lydia Wos verk Frozen motion, Seeta Patels Fragments not forgotten, Jonathan Burrows och Matteo Fargions verk för The elders project, Hetain Patel och Amancio Gonzalez samarbete i 7 dialogues och inte minst Mats Eks koreografier Potatis och Memory. I dessa fanns starka känslor från sorg till skratt, lekfullhet, närvaro, självförtroende och en omisskännlig dansglädje som sällan syns lika tydligt hos yngre dansare.

Därför blir de här föreställningarna så mycket mer minnesvärda än gemene dansverk. Min upplevelse är att ju äldre en dansare är, desto mer ”mänsklig” blir den i sitt uttryck. Om dans i första hand är kommunikation, så blir denna kommunikation rikare hos äldre dansare och lättare att relatera till.

Detta visar sig inte minst i festivalens höjdpunkt, stycket Memory. Jag kan inte minnas att jag någonsin blivit så berörd av ett dansverk. Tårarna strömmar nedanför mina kinder när jag reser mig upp för att ge en stående ovation tillsammans med resten av publiken. De båda dansarna, Mats Ek och Ana Laguna, tillhör Sveriges främsta dansprofiler genom tiderna men är nu 71 respektive 61 år. Dagens normer kring dansares ålder riskerar alltså att beröva oss den här typen av stora upplevelser. Det är hög tid för en ändring.

Läs mer på www.skanesdansteater.se/sv/performance-workshop-dance-talk-kids-and-fami...