När medierna fylldes av bilder och berättelser från flyktingar förra året blev den Malmöbaserade koreografen och dansaren Khamlane Halsackda djupt berörd. Hans föräldrar flydde nämligen med familjen till Storbritannien från Laos i början av 1980-talet. De syriska flyktingarnas situation fick honom att se med nya ögon på den uppoffring som hans föräldrar gjorde.

– Nu skapar jag något med en stark koppling till det politiska landskapet som det ser ut just nu. Verket blir ett sätt för människor att titta på frågorna ur många komplexa perspektiv. På ett vis är det en hyllning till det mina föräldrar har gjort för mig. Det är tack vare dem jag har hamnat här och kan leva det liv jag vill.

Verket som han talar om blir en samproduktion med Dansnät Sverige, ett nätverk av scener för dans runt om i landet. I höstas gick de ut med en efterlysning. Förra årets samproduktion Jean av Jeanette Langert hade gjort stor succé på elva orter och nu var det dags att hitta nästa samarbetspartner. Det handlade inte bara om att göra en nationell dansturné, utan också om att förankra arbetet på de olika orterna på något sätt.

Khamlane Halsackda var intresserad men hade ingen särskild idé. Men så slog inspirationen till – dagen före deadline – och han satt uppe och skrev på sin ansökan hela natten. Juryn nappade och under hösten drar förberedelserna igång för verket som har arbetsnamnet Ursäkta oss.

Idén utgår ifrån flyktingkrisen men också ifrån hans eget fokus just nu, som är att försöka passa in i Sverige och lära sig svenska, att bli förstådd och göra sig förstådd. Han flyttade från London till Malmö för sju år sedan och har läst sfi under våren. Sfi-klassrummet är en spännande miljö, tycker han. Där har han mött en stor blandning av personer med olika bakgrund.

– Det har varit intressant som konstnär att höra människors berättelser och börja att förstå hur komplext det är med integration. Det handlar inte bara om att flytta till en ny plats. På ett sätt är sfi-utbildningen också redan ett slags uppträdande, en plats där människor betraktas av varandra och av läraren och känner sig generade och utsatta.

Inte minst har han inspirerats av att människor lyssnar på och lär känna varandra och kämpar för att kunna kommunicera.

– Vi leker med idén att det är roligt att höra någon prata ett språk dåligt, men så inser publiken att de skrattar åt någon annans utsatthet. Det är kul, men det är ett gränsfall om de borde skratta.

Tanken just nu är att Ursäkta oss ska varva scener från en miljö som påminner om ett sfi-klassrum, med gestaltningar av dansarnas egna berättelser om deras erfarenheter av migration.

– Jag vill göra ett verk som kan flytta människors uppmärksamhet ifrån ordet ”flykting”. Jag tänker att människors rädslor kan bero på att de inte känner personerna som kommer in i landet. Genom det här verket kan människor lära känna varandra.

Khamlane Halsackda vill att verket ska vara interaktivt, så att dansarna lär känna publiken.

– När besökarna kommer in genom dörren till teatern vill jag att de ska känna att de är del av något, kanske genom en installation i foajén. Jag vill ta bort känslan av den ”fjärde väggen” mellan publiken och de medverkande och skapa en känsla av delaktighet. Jag hoppas att varje föreställning får en direkt koppling till området som vi besöker.

Khamlane Halsackda vill inte gå så långt som hävda att publiken känner sig utsatt, men han tror att det skapar en nerv i föreställningen om den har interaktiva inslag.

– Jag är väldigt intresserad av idén att föreställningen är live, att varje föreställning är baserad på det som publiken ger oss. Jag skulle vilja att det blir intimt, att det känns som om vad som helst kan hända. Det uppstår om de medverkande tillåter sig att vara sårbara. Om de berättar sina historier utan att dölja något uppmuntrar de publiken att göra samma sak.

Verket som slutligen går på turné kan dock bli något helt annat.

– Jag vill låta det utvecklas steg för steg så att intressanta idéer tillåts komma in. Annars får verket inte den spontanitet jag hoppas att det ska ha. Allt kan förändras och jag tror att den friheten ska finnas.

För att skapa en kontakt med platserna på turnén och förbereda publiken inför den kommer Khamlane Halsackda och Rumiko Otsuka att besöka varje ort med föreställningen Yellow card från 2011.

– Den handlar om hur jag och Rumiko Otsuka uppfattas som östasiater i Europa. Vi använder humor för att få publiken att ifrågasätta stereotyper och vad det egentligen är de skrattar åt. Tack vare humorn blir verket en bekväm väg in i frågorna utan att alienera folk.

Khamlane Halsackda betonar att han inte är politiker och säger att det inte finns något han ogillar mer än konst som predikar.

– Jag ser det här som ett sätt att diskutera frågorna. Verket måste fungera på många plan och ta med publiken på en resa.