Aino Trosell blev förbannad när Mona Sahlin sa att det finaste är att få göra en klassresa. Trosell tycker att det finaste ändå borde vara att bygga upp någonting och komma framåt tillsammans med andra. Det var bland annat därför hon ville skriva om sin far Helmer, som inte ville fly från arbetarklassen. Han var nöjd, och stolt över att vara arbetare. Han var stolt över att vara vakt, skogsarbetare och skinnare, för att bara nämna några av hans många arbeten.

Aino Trosell har skrivit i flera genrer. Som arbetarförfattare har hon fått många priser, bland annat Ivar Lo-priserna, Stig Sjödin-priset och Moa-priset. Hennes första romaner handlar om egna erfarenheter som socialarbetare och som varvsarbetare i Göteborg. Hon är även engagerad i att Göteborg ska få ett varvsmuseum.

Aino Trosell tycker att arbetarlitteraturen ska få vara yvig och fri. Den senaste boken är också annorlunda än vad hon tidigare skrivit.

– Jag skriver för att jag vill utmana mig, jag vill se vad jag klarar. Jag borde hållit fast vid att skriva deckare om jag velat skriva bestsellers, men jag har valt att skriva om vad som intresserar mig. Den här typen av bok har jag aldrig skrivit innan. Frågan i En gränslös kärlekshistoria var hur blev jag egentligen människa som just kvinna? Nu var det istället att jag har en pappa, vad var han för figur?

Det är en fråga som Aino Trosell brottas med boken igenom. Allt som inte går att veta om Helmer. Han hade till exempel en ungdomskärlek som dog långt innan han träffade Aino Trosells mor, men om det berättade Helmer väldigt lite när han levde.

– Man kan bara fånga fragment, och det är kanske till och med fel fragment. Jag fick pappa att anteckna berättelser om sitt liv, men det blev ju bara äreräddande. Jag har förresten svårt för självbiografier, för de blir så självförhärligande. Man kan inte riktigt komma åt personen. De djupast fördolda såren förblir fördolda. Samtidigt är det också det som är viktigt. Det är samma sak när man skriver deckare, det behövs flerdimensionella människoporträtt. Annars blir det tråkigt. Människan är intresserad av den andra människan.

Helmer var en dagdrömmare och ett original, med en obändig självkänsla. Samtidigt berättar Aino att det kunde det vara rätt plågsamt att växa upp och tänka att hennes far uppfattades som en driftkucku i bygden. Helmer kunde vara svår att leva med. Föräldrarna skildes redan på femtiotalet. Aino Trosell tror inte att en kvinna skulle tillåtas att uppföra sig som Helmer. Hon menar att när Helmer tappade bort barnen i Stockholm uppfattades det som lustigt, men om en kvinna skulle ha gjort det skulle hon ha blivit anmäld.

– Männen får vara fria i anden, de får vara original, för de är fortfarande karlar. Folk blir rädda för kvinnor som är så. Det var likadant när man själv växte upp, killarna hade det roligare, de lekte roligare lekar även om våldet inte är något att stå efter. Jag hade hellre snickrat än sytt, men det var ju otänkbart på den tiden.

Aino Trosell nämner hur impopulär Sven Delblanc blev i Vagnshärad efter Hedebysviten, och Strindberg på Kymmendö efter Hemsöborna och konstaterar att hon är något så ovanligt som en författare som är omtyckt i den egna hembygd hon skriver om.

– Till och med när jag bränner hus och mördar i mina böcker tycker folk i Malung att det är roligt. När jag lanserar boken på Malungs höstmarknad kommer det såklart att komma tabellgnagare och anmärka på fakta och säga att så gick det inte till. Men det tycker jag bara är stimulerande. Författare ska stå på tånaglarna och inte gnälla.