Tar en lunchpromenad runt Malmö Live. Imponerande – husens siluetter mot den klarblå himlen påminner om något man förväntar sig se på Manhattan. Det nya Malmö, staden full av framtidstro. Den senaste symbolen för hur Malmö reser sig och försöker lämna sitt arv av fattigdom och sociala problem.

Malmö som vill locka till sig en ny generation av invånare, som byggt lyxiga bostadsområden som Västra Hamnen för att göra det attraktivt för medel- och höginkomsttagare att bo här. Malmö som vill ha en ny och rikare befolkning. Malmö som vill ha mer klirr i kistan.

Under sommaren har det fattiga Malmö diskuterats flitigt i medierna. En ung befolkning, många första generationens invandrare med dålig anknytning till arbetsmarknaden. Kris inom socialtjänsten, kris i förskolan, kris i skolan. Kris, kris, kris. Men också hur Malmö försöker hitta lösningar, satsar framåt, försöker hitta nya vägar.

En resa från industri- till kunskapsstad, högskola som snart blir universitet, satsning på innovation och nytänk. Investeringar som just Malmö Live. Imponerande på alla sätt. Malmö är en stad som vill lyckas.

Men det är inte bara den imponerande arkitekturen och min nytänkande stad som ockuperar mina tankar där under lunchpromenaden. Jag försöker också lägga pusslet. Hur ska vi hinna?

Har precis gett upp hoppet om att barnen ska få gå i samma förskola och inser att vi kommer att vara en av de många barnfamiljerna i Malmö som stressar mellan olika förskolor två gångar om dagen. I ettåringarnas småbarnsgrupp går det 16 barn, Skolverkets rekommendationer säger att det bör vara 6 till 12 barn per grupp. Hur långa dagar ska de orka? Vi måste lämna och hämta storebror först, annars funkar inte logistiken. Kan inte hämta och lämna med tvillingar på ett år i släp. Tanken på att jobba heltid har jag gett upp för länge sedan.

Samtidigt är jag tacksam, båda förskolorna är bra, engagerad och kunnig personal som har jobbat länge. Inte något av alla de ställen där personalen ständigt säger upp sig.

Jag känner inte en enda familj med förskolebarn i Malmö som inte har haft problem. Enorma avstånd, barn på olika förskolor, för stora barngrupper eller ingen förskoleplats alls. Men vi har tur, vi har plats och jag har aldrig varit en av dem som hämtat barn med intorkade bajsblöjor eller som ensamma suttit gråtande i en buske.

Äldsta sonens kompisar har börjat skolan. Ser den desperata jakten på en bra skola hos de föräldrar som bor i fel områden. Hur de som har möjlighet tar lån, köper bostad någon annanstans och flyttar från mitt närområde när barnen nått skolåldern. Hur man ställt ungen i kö till privata alternativ direkt när man kommer hem från BB eller desperat försöker byta skola när barnet bara gråter och inte vill dit. Om ett år är vi där och klumpen i magen växer.

Det finns många bra förskolor och skolor också. Men personalflykten från Malmös förskolor och skolor talar sitt tydliga språk, det gör flykten av mina vänner med barn från Malmös fattigare stadsdelar också.

De medel- och höginkomsttagare jag känner från Västra Hamnen har nu flyttat till någon kranskommun med små barngrupper och goda skolresultat. Väldigt många av mina kollegor från Malmö högskola bor i Lund. Det tar inte lång tid att köra in från Vellinge för att njuta av det kulturutbud miljardbygget Malmö Live har att erbjuda.

Det nya Malmö tänker jag. Som om det nya Malmö ska komma utifrån, som om det inte redan finns här, precis som det alltid har funnits.

Det nya Malmö leker med barnen på Sevedsplan, hänger med kidsen i Rosengårds centrum. Det nya Malmö går trött hem från jobbet efter att ha försökt räcka till som pedagog för 16 blöjbarn. Det nya Malmö släcker stadens bränder, jobbar i hemtjänsten eller bränner ut sig inom stadens socialtjänst. Det nya Malmö försöker klara gymnasiebehörigheten med ständigt nya lärare. Det nya Malmö säljer frukt på Möllevångstorget, serverar mat på restauranger och hämtar barn på överfulla förskolor.

Det nya Malmö är här, ge oss en chans.