I dag ställs fri- och rättigheter, som kan härledas ur upplysningen och de amerikanska och franska revolutionerna, emot varandra i hela världen – i synnerhet i Europa. Och i synnerhet kopplat till tro och religionsfrihet.

I diskussioner om fundamentalism stöter man ofta på tanken att ateism är en religion. Det är en förförisk tanke, självklart kan människor som saknar gudstro vara dogmatiska. Men att dogmatism förutsätter en religiös tro kommer ju ur att vårt förment upplysta samhälle har projicerat vidskeplighet på De Andra (troende), varpå troende ofta reflexmässigt reagerar med motbeskyllningen att ateism är en religion.

Att fastställa någon äkta islam, judendom eller kristendom är vanskligt – prästerskap i alla dess former finns inte bara för att predika för församlingar vad de ska göra, utan för att alla religiösa urkunder saknar svar på alla tillvarons frågor om man inte läser dem metaforiskt. Att ateism inte är en religion är ingen slutsats man kan dra ur någon urkund, utan premissen för hållningen är icke-tro.

Med det sagt kan vi gå vidare till icke-troendes fördomar. Nej, inte som ateistiska individers vidskepelse, utan hur det sekulära samhället inte heller har några svar på många frågor, och att det därigenom finns utrymme för fördomar att regera i politiken. Att förorda en sekulär stat är ingen garant för empirism, vetenskaplighet, fördomsfrihet med mera.

I Frankrike är sekulärismen långt mer precist definierad än i Sverige. Strikt räknat är lacité tanken om att separera kyrka och stat – åt båda håll: inget religiöst inflytande över staten, inget statligt inflytande över kyrkan.

Voltaires dom över den katolska kyrkans rättsövergrepp löd ”krossa den skändliga!” (”écrasez l’infâme!”) – men vad det ska förstås som i en tid då det inte längre finns ett prästerskap som utgör ett eget socialt stånd, inte heller någon statsreligion – är svårt att se.

Det går inte lätt att använda den karta och kompass som upplysningen och franska revolutionärer orienterade efter i dag. Visst, absolut monarki av guds nåde och blasfemilagar är inget man vill ha tillbaka, men formulerades inte bara mot en maktfullkomlig kyrka, utan även för att skydda religiösa minoriteter.

Det är en bra idé – en god intention – men antisemitismens historia i Frankrike gör det fullständigt övertydligt att just de som sas försöker smälta in, integreras, assimileras likt förbannat anses konspirera, vara illojala. Tanken om att ingen ska bära religiösa symboler i skolor tog sin utgångspunkt i att inga av statens tjänstemän ska kunna särbehandla folk utifrån religiös tillhörighet, och att medborgarna ska vara ”bara” medborgare i det offentliga, men de som utsätts för diskriminering och särbehandling kan finna en trygghet i manifest gemenskap . Den religionsfrihet som lacité möjliggör börjar kännas som en bisak i det offentliga samtalet i Frankrike, och hela Europa.

År 2007 startade politiker från schweiziska folkpartiet SVP och konservativa EDU en kampanj för att hålla en folkomröstning om ett grundlagsfäst förbud mot minareter. 2009 vann ja-sidan. De gränser som formulerades mellan kyrka, stat och medborgare under 1700-, 1800- och 1900-talen utgick från gränser mot en överhetens kyrka, och formulerade en frihet för medborgarna att ha sin tro i fred, utan insyn.

I dag förs samtalet om sekularism som en gränsdragning mot vad De Andra har för rätt att manifestera sin tro i det offentliga. I dag dyker diskussioner om könsseparerade idrottslektioner, separata badtider, etcetera, enbart upp när de föranleds av att det är en eftergift åt de andra (muslimerna), trots att samma sak sker av en massa skäl.

Jag tror att:

1) ett principiellt motstånd mot könsseparatistisk verksamhet är fel

2) religiösa grunder för könsseparatism är tveksamma

3) ett motstånd mot islam kan formuleras som en selektiv projektion av saker det svenska majoritetssamhället självt sysslar med på muslimer

4) att det (3) kan och kommer uppfattas hycklande och därmed riskerar att alienera och radikalisera dem som utpekas.

Några franska borgmästares beslut om att förbjuda burkinin (i 15 av landets mer än 3 000 kommuner) är som provokation mot all förmåga att tänka i termer av nyanser, ambivalenser, motsägelsefulla fenomen. Självklart är inte plagg bara en sak eller en annan. Ett plagg kan både vara en underkastelse under patriarkalt tvång och ett sätt att undvika en patriarkal blick. Men frågan är hur man tänker om man vill förbjuda kvinnor att ha det givna plagget? Om man har synen att plagget är en del av mäns förtryck av kvinnor, varför bestraffa kvinnorna? Om det inte är tvång är det än mindre vits att bestraffa.

Så mycket av slöj- och burkinidiskussioner tar sin utgångspunkt i fel ända. Tveklöst bär inte alla dem av egen vilja, eller: det är ett val utifrån jobbiga alternativ. Frågan är då inte ”hur ska vi förbjuda det här plagget?”, frågan är ”hur ska vi hjälpa folk som bär kläder mot sin vilja att kasta av dem?”. Om samhället ger bra svar på det så kan vi låta folk klä sig som de vill. Gör vi det inte så kommer vi bestraffa i frihetens namn.

För övrigt anser jag att Frankrike (och vi i Sverige) måste se över salafisters finansiering av samfund, inte bötesbelägga kvinnor för vad de har för kläder. Bestraffa tvång, inte de som eventuellt lider under det.