Titeln på Ortegas utställning, Casino, fick mig först att associera till ett bokstavligt kasino, det vill säga ett hus eller rum i vilket man spelar om pengar. Kanske en plats där man får en kick av att ta hem spelet och tror sig vara en vinnare, men är lurad, för i längden är det alltid kasinot som tjänar på en själv. Men titeln på utställningen kommer från det italienska ordet ”casino” som även har betydelsen oordning, kaos.

Damián Ortega är född i Mexiko 1967. Ibland fäster vi oss nog för mycket vid konstnärers nationalitet, speciellt icke-västerländsk konst tenderar att läsas etnografiskt och politiskt. Ortega slog faktiskt igenom som konstnär i mitten av 1990-talet som centralgestalt för förnyelsen av den mexikanska konsten. Tillsammans med konstnärskollegorna reagerade han mot att mexikansk konst tidigare så starkt betonat den nationella identiteten.

Vardagsföremål är det man möts av när man sätter sin fot i Ortegas värld. I sin konst utforskar han bland annat olika medier, uttryckssätt, vardagsföremål och deras funktion.

Ortega har sagt att han tycker att salarna i Malmö konsthall är industriella men romantiska, och att han älskar det. I broschyren kan vi läsa att de tjugofyra verken ska gå i dialog med utställningsrummet. De största konstverken är placerade centralt. Jag tycker dock att de mindre verken, som affischerna med berättelser – den uppdelade ”visuella essän” – som hänger längs väggarna, ger värdefulla nycklar för att förstå de största konstverken, The Beetle Trilogy.

The Beetle Triology består av ett performance: Moby Dick, som involverar en Volkswagen-bubbla; installationen Cosmic Thing, där bubblans alla delar hänger från taket i vajrar, som om de svävade, kanske som planeter; och Escarbajo, som är en film där bubblan begravs på en av de sista platserna där bilmodellen tillverkades, i Mexiko.

Jag tolkar Ortega som att tekniken är någonting konceptuellt skapat av människan, och det som betyder något och borde hyllas är inte resultatet, utan idén, samt själva arbetet. Det som är mänskligt. På så sätt är den en antikapitalistisk kritik.

Han verkar inte sätta speciellt stor tilltro till tekniken i sig själv, vilket vi annars i ett kapitalistiskt samhälle tenderar att göra. I dag har tekniken blivit Gud, eller luften vi andas, den är inte längre sensationell. Vi har glömt att den består av en massa delar, fysiska ihopsatta objekt men även människors slitsamma arbete. I dag gör tekniken stora framsteg, men den märks mindre och mindre. Mobiltelefonerna blir så multifunktionella att vi knappt märker att vi har dem, eftersom de är som en del av vår kropp. Ortega påminner oss om att tekniken är ett påhitt, möjligtvis ett kapitalistiskt sådant, och utan att vara direkt teknikfientlig manar han oss att blicka mot naturen, mot delarna, kanske mot människan själv.

I installationen Controller of the universe (vars titel är en referens till Diego Riveras kontroversiella verk El hombre controlado del universo från 1934) hänger en massa arbetsredskap, också de i vajrar, och bildar en perfekt formation i luften. Redskapen är inte av dagens modell, vilket vid det här laget känns typiskt för Ortega. Och jag börjar fundera, om han skulle använda sig av mer aktuella objekt, skulle han då kommunicera ännu starkare med samtiden?

Om vi återgår till ordet kasino, som alltså betyder oordning, kaos, så tycker jag inte att Ortegas isärplockade objekt utstrålar kaos, utan ordning. De är ordningsamt isärplockade, ordningsamt upphängda med millimeterprecision. För mig får utställningens namn Casino fortsätta betyda just kasino, spelhall. Det finns något lika snyggt och rent över den här utställningen som på ett kasino, och precis som pengar växlas in, växlas ut, så producerar vi, tar sönder, producerar vi, tar sönder.

Ortega försöker visa oss att det är det som är magiskt. Om han får ihop det? Nja, jag hade nog velat se den röda tråden tydligare bland utställningens alla delar.