Nytt ljus på samernas vikingatid
Historiska museet har spetsat sin utställning om vikingatiden med en separat del om samiskt liv. Fria Tidningen åkte dit och fick en egen visning av museets utställningsansvariga Inga Ullén och forskaren Inger Zachrisson.
Vi står tillsammans i dunklet på vikingautställningen på Historiska museet i Stockholm. I en del av utställningen öppnade museet i våras en speciell ”avdelning” för att uppmärksamma den samiska kulturen under tidsperioden. Inga Ullén har varit ansvarig för arbetet med den nya delen. Hon pekar ut de olika montrarna och visar bildspelet som rullar på väggen.
– Hela vikingautställningen invigdes 2001, men då hade vi bara en monter och väldigt lite text om den samiska kulturen, så nu känns det bra att kunna visa upp i stort sett allt samiskt material vi har från den här tiden, säger hon.
Vikingatiden var på många sätt en intressant period. Det skandinaviska samhället hade inte stora städer, som vi har i dag. Men det var de många kontakternas tid. Handeln utvecklades snabbt och i olika handelscentrum möttes människor från när och fjärran. Det här är också något som präglar kontakterna mellan samer och andra nordbor.
Men den här platsen i utställningen har inte alltid varit självklar. Den historiska och arkeologiska forskningen har under lång tid inte sett samerna som en del av det nordiska samhället under vikingatiden.
Med oss i museet har vi Inger Zachrisson. Hennes forskning om exempelvis Vivallen i Härjedalen har skrivit om den samiska historien och hon har haft en stor del i arbetet med att bygga upp den nya utställningen.
– När jag 1970 började med samiskt material från tiden för Kristi födelse och framåt fick jag ju i uppdrag att arbeta med material från Ångermanälven och norrut, för samerna skulle aldrig ha funnits längre söderut, säger Inger Zachrisson.
Samtidigt berättar hon att man under 1800-talet ansåg att samerna funnits i så gott som hela Norden. Men framåt 1880-talet, när idéklimatet hårdnade, inte minst i samband med strider om land och vatten och socialdarwinismens framfart, blev det en förändring.
– Fortfarande finns det enstaka norska historiker, som förnekar att samisk kultur funnits längre söderut, trots att de fått fram den ena samiska boplatsen efter den andra i höjd med våra sydligaste fynd, fortsätter hon.
Frågorna kring samisk kultur och det samiska ursprunget fortsätter alltså att vara en politiserad fråga och det går också att placera in den nya utställningen i en pågående politisk utveckling, där museernas sätt att förmedla kunskap är en del. I dag är man noga med att visa upp den samiska historien som en del av Nordens mångfald.
– Under en period tog man till exempel bort ordet samer i utställningarna, av bästa välvilja. Man tänkte då att alla skulle vara lika, så man ville inte framhäva några grupper, varken svenskar eller någon annan. Det var bra tänkt på sitt sätt, men effekten blev ju att ingen synliggjordes, säger Inga Ullén.
Tidigare ville man alltså inte peka ut någon som avvikande. Nu ser man just synliggörandet av alla grupper som viktigt. Och under den här tiden är det alltså inte svenskar det handlar om, utan svear, götar, gotlänningar, samer.
När Inger Zachrisson och Inga Ullén visar runt i utställningen påpekar de noga att kunskapen om vikingatiden, som till stor del vilar på arkeologiskt material, handlar om tolkningar. Många av lämningarna innehåller en blandning av föremål och seder, där till exempel samiska föremål och kläder ligger i gravar som byggts enligt traditioner från andra nordiska folk. Det är inte helt tydligt hur fynden ska förstås. Men det är tydligt att samisk kultur varit närvarande och att både samer och andra levt tillsammans och påverkat varandra.
Det vi ofta tänker på när vi diskuterar samisk historia är den svenska kolonialmaktens förtryck, där norra Sverige i mångt och mycket betraktades som en naturresurs, som kunde göra landet rikt. Men på vikingatiden har ingen nationalstat utvecklats ännu, och det arkeologiska materialet vittnar om helt andra relationer mellan samer och de sydskandinaviska folken.
– Det fanns en likvärdighet här. De sågs inte som underordnade något annat folk på vikingatiden, utan man handlade med varandra, säger Inga Ullén.
– Ja, precis, det är väldigt intressant. Man hade alla världens kontakter och utbyten och påverkade varandra, samtidigt som man såg varandra som olika folk. I norska skrifter framträder det att man hade en väldig respekt för samerna. Det sas att olika kungar gifte sig med samiska kvinnor, något som Gustav Vasa säkerligen aldrig hade påstått, fortsätter Inger Zachrisson.
Hon återkommer till att grunden för den status och respekt som samerna hade med sig grundades på päls och andra varor från jakt. De var skickliga, hade egna tekniker och ett eget hantverk. Det gav makt i handeln och samerna kunde byta till sig textilier och statusföremål som brons- och andra metallföremål.
Många vikingatida drag, som då var allmänna i hela Norden, har levt kvar enbart i samisk kultur. I dag säger vi att det är typiskt samiskt, till exempel utseendet på dräkter och en del ornamentik. Enligt vissa teorier skulle detta kunna innebära att samerna hade en sorts höjdpunkt under vikingatiden, vilket gjort att många av den tidens sedvänjor blivit kvar.
– I vissa skrivna källor framställs svear och samer som de enda kända folken härifrån ute i Europa. Och det måste vara pälshandeln som gjort dem så viktiga under den här tiden, säger Inger Zachrisson.
Det finns många spännande fynd från den samiska kulturen under vikingatiden, till exempel när det gäller könsuppdelningen i sysslor och föremål. Där hittar man traditionella mansföremål i kvinnogravar och vice versa.
– Det är typiskt att, det ser man också långt fram i tiden i samisk kultur, om en man var intresserad av att sy, eller en kvinna av att jaga, då uppmuntrades det. Medan i det sydligare nordiska samhället var det en skam under vikingatiden, berättar Inger Zachrisson.
– Ja, det finns en sorts gränsöverskridande, det var inte så fasta regler i det samiska samhället, säger Inga Ullén.
Det tycks som om det är en djupgående skillnad, där det nordiska samhällets manschauvinistiska ideal var starka, medan den halvnomadiska, samiska nåjdkulturen har en annan inställning till traditionella könsroller.
Men även om pälshandel gav rikedom och hög status, ska man inte förledas att tro att det var den enda rollen samerna hade i Norden. Självklart var de en del av samhället, som andra. Det fanns samer på Island, de anlitades till exempel gärna längs norska kusten som skeppsbyggare och de lär ha ingått i blandade familjer och gemenskaper.
Med den stora påverkan från andra folk och samhällen under vikingatiden är det alltså inte så konstigt att den samiska kulturen inte alls har varit statisk, utan föränderlig och mångskiftande.
– Ja, man har levt glest utspritt över ett stort område och vi talar ju i senare tid till exempel om skogssamer, sjösamer och fjällsamer, säger Inger Zachrisson.
Så småningom kommer dock den svenska nationalstaten att börja växa fram på allvar. Den första belagda skatten var från tidig medeltid och vände sig just till det samiska folket.
– När en same hade blivit femton år eller kunde spänna en båge, skulle han i skatt betala, jag tror det var ett mårdskinn det första året, två det andra och tre mårdskinn det tredje. Det visar ju också pälshandelns och samernas stora ekonomiska betydelse, säger Inger Zachrisson.
Senare förlorar samernas pälsvaror sin betydelse. Under senmedeltid börjar den ryska marknaden leverera pälsar och sedan blir handel med bäver från Kanada vanligare, vilket gör det samiska samhället mindre rikt.
Ännu längre fram börjar den svenska statens exploatering av norra Sverige. Ett känt exempel är Nasafjälls silvergruva, där samernas tvångsarbete med malmtransporter är ett av de mörkaste kapitlen i den svenska historien.
Kristendomens intåg får också en stor roll för hur den samiska kulturen kom att påverkas negativt av den framväxande nationalstaten.
– I den tidigare nordiska religionen fanns en annan möjlighet att förstå det samiska samhället och identifiera sig med det, medan kristendomen var patriarkal och skilde sig i hela sin uppbyggnad. Kyrkan fördömde ju också samernas religion och tvingade samerna att lämna ifrån sig sina trummor och brände dem, säger Inger Zachrisson.
Då är vi framme vid sent 1600-tal och den verkligt koloniala tiden i nationen Sveriges förhållande till samerna har tagit sin början. Det är också ur det perspektivet som den bristfälliga historieskrivningen kring samerna som folk ska ses. Inger Zachrisson har under hela sin tid som forskare fått mothugg av dem som inte velat tro på samiska lämningar långt söderut.
– Det har långsamt blivit bättre. Det finns fortfarande några forskare som hävdar att samerna kom invandrande till Skandinavien norrifrån så sent som efter reformationen. Men det är klart att annars ser historiesynen helt annorlunda ut i dag, även om det är ett ständigt pågående arbete, säger hon.
Inger Zachrisson säger att man fortfarande hör historiker prata om vårt enkulturella land. Idén om nationalstaten har gjort att man till exempel satsat hundra gånger mer på forskning om nordiska språk jämfört med samisk språkforskning. Det sätter sina spår i vad vi vet och hur vi ser på majoritetskulturen i landet.
– Felet i Sverige och Norge är ju att man inte redan i skolan har undervisning om samisk kultur rent allmänt, så att vi får ett intresse och ett medvetande om att den existerar. Det måste vara en styrka och en glädje att man har mer än en kultur i ett land, fortsätter hon.
Medan vi pratar passerar skolklasserna en efter en genom museet. Den nya utställningen har redan börjat göra skillnad.