Massakern på nattklubben Pulse i Orlando, Florida är sannolikt det värsta homofobiska terrordådet i historien, och garanterat i USA:s historia. Mitt i det nästan ofattbart tragiska finns det ändå något att glädjas åt, och det är den spontana sympati med offren som svämmat över medierna, för att inte tala om på sociala medier.

Ändå kan jag inte låta bli att nedslås av en del sätt som dådet beskrivits på. Och det väcker en del minnen. Våren 1999 var jag en hel del i London, efter att min farmor hade gått bort. Jag lyckades gå på baren The Admiral Duncan i Soho (och en rad andra barer i Soho) sex dagar före den 30 april då den utsattes för ett bombattentat – genomfört av en homofobisk nazist – som dödade tre människor och skadade mer än femtio. Attentatet var en del av en kampanj. I efterhand har jag tänkt nästan lika mycket på hur det talades om bombdådet. I utslag av direkt vidriga freudianska (och homofobiska) felsägningar kommenterades det hur spikbomber var särskilt brutala för att de drabbade ”urskillningslöst”, som om bara några ”skyldiga” hade drabbats om attentatsmannen varit mer kräsen med sitt val av vapen.

Det är lustigt – homofobi och våldsam maskulinitet löper som en röd tråd kring det våld jag stött på i livet, och ändå lyser analyserna av homofobins betydelse för mäns våld med sin frånvaro till och med när våldet är direkt homofobiskt. I ett samtal i brittiska Sky News om attentatet i Orlando i söndags lämnade journalisten och författaren Owen Jones studion efter att förgäves ha försökt förklara hur dådet i första hand var homofobiskt. Programledaren framhäver hur det är ”ett angrepp på vår livsstil” och trivialiserar med den formuleringen att homofobi hör till vardagen i USA, lika mycket som formell likhet inför lagen vad gäller äktenskap och förbud mot diskriminering utifrån sexualitet.

Efter exakt samma mönster som användes av de som ville framställa massakern i Charleston i fjol som ett angrepp på kristna i allmänhet snarare än specifikt mot svarta. Det är smärtsamt, tragiskt och provocerande att se. Jag känner igen det från när jag var tjugo år, i mitten av 1990-talet, då den homosexuelle hockeyspelaren Peter Karlsson knivhöggs till döds av en nazist i Västerås. Idrottssverige deltog i sorgemanifestationerna – på villkor att Peter Karlssons sexualitet inte nämndes. Hylla homofobins offer genom att osynliggöra dem, så att säga.

Jag själv lever med i stort sett alla heteroprivilegier man kan pricka av, med den extra bonusen att flera av mitt barns barnvakter råkar vara queera, och alltså inte åtnjuter de privilegierna. Och flera av sonens lekkamrater kommer ur regnbågsfamiljer. Hur de lever kan man kanske ta som intäkt för att ”vi” har kommit ”långt” i dag, det är inte upp till mig att svara på. Men det finns ett kollektivt självgratulerande om hur ”vi” är ”förbi” homofobi från det heterosexuella majoritetssamhället, både i Sverige och i USA, som är en del av de stora problem som finns kvar, inte av lösningarna på dem.

I dag förs ett arbete mot homofobi (och sexism och rasism) i idrottsvärlden som man bara kunde drömma om för tjugo år sedan. En del i att tala om hur långt vi kommit är att tro att homofobi och bigotteri är något De Andra är präglade av. Liken i Orlando hann inte kallna förrän konservativa röster – som varit bland de mest högljudda försvararna av den heterosexuella kärnfamiljens överhet och motståndare till lika rättigheter – började använda dådet som rekvisita i en berättelse om hotet från islam. Det är liksom antingen De Andra eller ensamma galningar som är problemet.

IS, fundamentalism och terrorism närs alla enormt av en skevt konstruerad maskulinitet. Tack vare en oförtröttlig kamp förd av hbtq-organisationer har vi börjat nysta i det grundproblemet. Vi måste strida både mot våldsam fundamentalism globalt och mot homofobi i vår egen vardag, utan att låta endera skymma det andra. Det är samma kamp.

Tårar har varit ett centralt tema för många berättelser om homofobi i vår samtidshistoria. Ett intryck jag fått från så många är att de börjar få slut på tårar. Gammalvänstern brukar i tid och otid dra fram Joe Hills citat ”gråt inte, organisera er”. Jag har alltid tyckt att det är en onödig motsättning. Gråt gärna, och organisera er. Men vi som inte drabbas av homofobi annat än indirekt får skippa krokodiltårarna och stötta organiserandet.

USA hade 372 masskjutningar förra året. Ett sätt att hedra offren i Orlando är att inte bara se homofobin som centralt motiv för det dådet, utan också se hur homofobi, destruktiv maskulinitet och förakt för föreställd svaghet och femininitet är en grundkomponent i det mesta av mäns våld.