De flesta av oss växer upp med den kulturella föreställningen att (vissa) djur är till för att ätas. Vi har kategoriserat till exempel kor, grisar, fiskar och kycklingar som sådana djur som ”ger” oss mat. Andra djur kategoriserar vi som familjedjur och de djuren äter vi inte. Det här är en kulturell indelning utan någon egentlig uppenbar logik. Inom vissa djurslag förekommer både kategorin ”matdjur” och ”sällskapsdjur”. En guldfisk hamnar sällan på tallriken, men varför hamnar till exempel en lax där?

Hur ofta funderar du över vilka djur du väljer att äta och varför? Många känner till och med till att det finns väldigt stora likheter mellan grisar och hundar, för att ta ett exempel. Både hundar och grisar är lekfulla och sällskapliga. Men den ena äter vi och den andra klappar vi.

Professor Melanie Joy, som skrivit boken ”Varför vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor” förklarar det här fenomenet med begreppet ”karnism”. Karnismen är köttätandets ideologi och beskriver psykologin bakom att äta kött. Det bygger på sociala, kulturella indelningar av djur, och på normer i våra respektive samhällen. Vi klassar helt enkelt vissa djur som ätbara och andra som icke ätbara. Karnismen gör att valet att äta kött osynliggörs för oss, genom att äta kött följer vi bara normen. Men det här har på senare tid börjat ruckas på och människor börjar i allt högre grad fundera över inte bara vad utan vem de lägger på tallriken.

Att bryta normen kräver fortfarande en viss ansträngning. Vi måste våga se, tänka, känna och ta in ny kunskap. Bilden av hur djuren som föds upp för att bli mat har levt sina liv innan de hamnade på vår tallrik är kraftigt skönmålad. I verklighetens djurindustrier slaktas varje år ungefär 100 miljoner landdjur för att bli mat, och då pratar vi endast om Sverige och räknar inte med de miljarder fiskar och andra vattenlevande djur som dödas.

Att äta animalier betyder att stödja en industri där 98 procent av alla svenska grisar aldrig får komma ut och böka i marken, där kalvar tas från sina mödrar kort efter födseln och där kycklingar lider av smärtsamma benproblem på grund av för snabb tillväxt.

Många tänker att det ”räcker” att välja bort köttet. Men faktum är att kött- och mjölkbranschen inte går att separera från varandra. Hela 60 procent att nötköttet i Sverige kommer från mjölkindustrin. Kor, precis som människor, måste föda ungar för att producera mjölk. Kalvarna tas från korna direkt efter födseln. Hälften av kalvarna som föds är tjurkalvar och eftersom de inte producerar någon mjölk dödas de flesta vid ungefär 18 månaders ålder och blir till kött.

I äggindustrin dödas tuppkycklingar på ren rutin. Eftersom tupparna inte kan lägga några ägg fyller de ingen funktion i industrin och sorteras därför ut och dödas direkt efter kläckningen. Hönorna i äggindustrin får istället sina kroppar utslitna under omkring 1,5 år innan de går samma öde till mötes.

Ägg- och mejeriprodukter är bara en sida av samma mynt när det kommer till djuren som ”ger” oss mat. Hela funktionen av den animaliska livsmedelsindustrin bygger på att djur får sätta livet till för att ge oss mat. Vi tar oss rätten att bestämma över djurens kroppar och deras liv. Det händer systematiskt, varje dag.

Så när du funderar över vad du ska lägga på tallriken ikväll ber jag dig att våga göra ett aktivt val. Våga känna med djuret bakom produkten och våga ta ställning till om det här är en industri som du kan tänka dig att stödja eller inte.

Allt fler väljer vego idag och det vegetabiliska utbudet har fullkomligt exploderat. Välkommen du med!