Aktuell statistik från Konstkalendern, en konstguide i Sverige, visar att kvinnliga konstnärer ställer ut mer sällan än sina manliga kollegor trots att det är fler kvinnor än män som är yrkesverksamma bild- och formkonstnärer. Siffrorna är baserade på konstnärer som ställt ut sina verk någonstans i Sverige under åren 2005 till i dag. Konstkalenderns databas innehåller uppgifter om sammanlagt cirka 27 500 utställningar. Under perioden 2005–2015 är det 66 kvinnor som ställt ut 10 gånger eller mer. Samtidigt var det 98 män som ställt ut lika många gånger.

I rapporten Representation och regionalitet (Kulturrådet, 2011) undersöktes hur kvinnor och män varit representerade vid fyra svenska museer under 1900-talet. I rapporten framkommer att kvinnor är underrepresenterade i såväl museernas utställningar som i samlingarna. Statistiken för soloutställningar på Malmö Konstmuseum under första decenniet 2000 visar exempelvis att endast 22 procent av utställningarna har varit med kvinnliga konstnärer. Inköpsstatistiken för 2000-talets första decennium visar att 35 procent av inköpen är verk av kvinnliga konstnärer och 65 procent av manliga.

Katarina Jönsson Norling, riksordförande för Konstnärernas Riksorganisation och Konsthantverkare och Industriformgivare, KRO/KIF, tycker dock att utvecklingen går åt rätt håll, även om det går långsamt och att en fortsatt granskning av jämställdheten är nödvändig.

Har kvinnliga konstnärer lägre status?

– Det är en bedömnings- och definitionsfråga. Men kikar vi på svenska konstnärer på den internationella Artfacts rankinglista, är det två kvinnliga konstnärer – Nathalie Djurberg och Klara Lidén – som ligger högst bland svenskarna. Och bland de 20 svenska konstnärer som rankas högst är tolv kvinnor, vilket hyggligt motsvarar könsfördelningen mellan yrkesverksamma konstnärer. Problemet är snarare att kvinnor inte alltid erhåller samma ersättning som män för likvärdig insats. Vilket kan resultera i att även om deras status som konstnärer är lika hög kan kvinnors insats värderas lägre i ekonomiska termer, det är en strukturell fråga.

För att få mer jämställda inkomster för konstnärerna är det viktigt att landets utställningsarrangörer tillämpar MU-avtalet, ett statligt ramavtal för konstnärers medverkan och ersättning vid utställning. Sedan MU-avtalet infördes 2009 har ersättningsgapet mellan kvinnor och män minskar betydligt.

Det finns också ett stort behov av att stärka strukturerna kring konstnärernas arbete, menar Katarina Jönsson Norling.

– Det handlar om tydliga och transparanta inköps- och upphandlingsprocesser och avtal i alla de olika situationer då konstnärernas arbete efterfrågas. Det finns en stor brist på kunskap hos både offentliga beställare och arrangörer som jag tror skulle förvåna i många andra branscher. Erfarenheten från MU-avtalet visar att jämställdheten gynnas när avtal och mallar följs. Det här är ett arbete vi prioriterar inom KRO och KIF.

Vad kan utställningsarrangören och galleristen göra?

– För statistik och var transparent med den, då talar siffrorna sitt eget språk och man tvingas fundera över varför det blev så här. Om sex av tio konstnärer är kvinnor, så bör det ju över tid vara en motsvarande viktning vad gäller utställningar. Att använda tydliga avtal och mallar i förhandlingarna med konstnärerna inför en utställning tror vi också stärker jämställdheten, säger Katarina Jönsson Norling.