I höstas skrev Peter Kadhammar en artikel med titeln ”Varför är Göteborg så meningslöst?”. Timmar efter Aftonbladets publicering var texten flitigt spridd. Stockholmare fick sig ett gott skratt och göteborgare befann sig i upplösningstillstånd.

Visst fanns det skäl att kritisera artikeln. Kadhammar saknade fast fundament för sin tes och pratade mest om hur ingen ville prata med honom. Men det verkligt intressanta var hur göteborgarna svarade. Göteborgs-Posten publicerade ett göteborgsskojigt kåseri och ledarsidan skrev ungefär ”vi har ju en jättestor hamn!”. Och den provinsiella andan togs vackert i hand när det var dags för stadens två stora tidningar att ranka regionens 100 viktigaste personer. GP satte sju egna medarbetare på listan och GT ansåg Ingvar Oldsberg vara mest inflytelserik i Västsverige.

De politiska filosoferna Ernesto Laclau och Chantal Mouffe skapade gemensamt en av de viktigaste grenarna inom den akademiska disciplin som kallas diskursanalys. Laclau och Mouffe hävdade att det inte finns några objektiva sanningar i samhället. Istället skapas alla subjektspositioner genom diskursiva processer. På så vis uppstår våra värderingar genom språket. Kort sagt – om man säger att något är sant tillräckligt många gånger, kommer det till slut att bli sant. Om det stämmer råder ingen tvekan om att Göteborg ständigt gör sig otjänster i de diskursiva processerna, där sanningarna skapas och omförhandlas.

Sociologen Saskia Sassen har visat hur den globala ekonomin tvingar städer att tävla med varandra. Som Tobias Davidsson konstaterade i Göteborgs Fria Tidning i december är det den konkurrensen som tvingat fram såväl Karlatornet som Turning Torso. I konkurrenssituationen mellan Sveriges tre stora städer beskrivs Göteborg ofta som en symbol för det efterblivna. Där Malmö och Stockholm satsat på skyskrapor har Göteborg odlat mutkulturer. Där Malmö och Stockholm gått mot den digitala ekonomin står Göteborg kvar, med en nostalgisk bild av ett varv som enda vision. Det var just där Peter Kadhammar tog sitt avstamp i höstas.

Visst kan det vara så att det finns något färre media-startups och skyskrapor i Göteborg än i Malmö och Stockholm, men det är inte det den här texten handlar om. För den som vill författa ett försvarstal till Göteborg är det inte heller särskilt svårt; det finns ett välrenommerat universitet i stan och musik- och konstscenerna känns långt mer spännande än sina motsvarigheter i Stockholm.

Men egentligen är universitetet, Valand och Pustervik allihopa lika irrelevanta. Det är frågeställningarna som behöver formuleras om. Vad är fel på Göteborg, egentligen? Ett fel är tvivelsutan att den här självbilden får fortsätta reproduceras, gång på gång. Den överskuggar nämligen de faktiska – fruktansvärda – problem som finns i staden. Ehsan Fadakar skrev en längre krönika i Aftonbladet efter skjutningen vid Vårväderstorget i mars 2015. Där refereras bland annat till statsvetaren Anders Sundells segregationsindex från 2013. Göteborg var landets tredje sämsta kommun. Det är där problemanalysen måste börja.

Göteborg och göteborgarna måste sluta acceptera att betraktas som lika skojfriska som efterblivna. 2016 är Göteborg enligt polisen en av de städer i Europa som förlorar flest medborgare till Islamiska staten. 2016 tar det femton år i kö för att få hyra lägenhet i innerstaden hos de kommunala bostadsbolagen. 2016 har drygt 25 procent av befolkningen i Angered eftergymnasial utbildning, mot omkring 60 procent i Majorna-Linné. 2016 bor 1,8 personer per lägenhet i innerstan och 4,6 personer per lägenhet i Angered.

Det frågas var Göteborg förlorar i tävlingen mot Stockholm och Malmö. Är det för att staden är ”meningslös”? Vi kanske skulle vitsa lite mer? Borde vi ge Ingvar Oldsberg mer makt? Med femton års kö till lägenheter är det samtidigt viktigare än någonsin att bevara stadens ”gröna lunga” – några fotbollsplaner och en parkering som hade kunnat ge plats för hundratals bostäder. Lyftkranar utan funktion måste förstås stå kvar de också. Göteborgs självbild plågar kanske inte de som fattar besluten. Men för fem personer som delar en tvåa i Angered lär det te sig fullständigt barockt att fotbollsplaner och varvskranar är viktigare än nya hyresrätter i Sveriges tredje mest segregerade kommun. Den prioriteringen är bara logisk för den som vägrar utmana den diskursiva process som gjort subjektet Göteborg till en ordvits om fiskmåsar. Det är här Göteborg förlorar i städernas konkurrens. Vem vill stå femton år i bostadskö för att sedan låta sina barn växa upp i Islamiska statens svenska rekryteringsbas?

Göteborg har stora problem. Men de handlar inte om att för få inflytelserika debattörer bor i Vasastan, eller att ”stockholmare inte förstår hur viktig hamnen är för Sverige”. Och Ingvar Oldsberg är inte den som har ansvar att se till att det blir en förändring.

Idéhistoriker och journaliststudent