– Byn Rosia Montana har utsetts till en historisk plats av nationellt intresse med en radie om två kilometer. På en sådan plats är all gruvaktivitet förbjuden, sa Adrian Balteanu, kulturdepartementets rådgivare för kulturarv, på en presskonferens i mitten av januari.

Beslutet var ännu en seger för motståndet mot etablerandet av en gruva i bergskedjan Karpaterna. Kampen mot projektet har nu pågått i över 15 år och fallet har fått många att få upp ögonen för vad som kan komma att bli vardag i Europa om frihandelsavtalet TTIP mellan USA och EU går igenom. I avtalet, som just nu är inne på sitt tredje förhandlingsår, ingår den omstridda så kallade ISDS-klausulen som ska underlätta för företag att stämma stater som inför lagar eller andra beslut som strider emot företagets vinstintressen. Texten i sin helhet är dock sekretessbelagd tills dess att förhandlingarna är avklarade.

Men vi tar det från början. Gruvföretaget Rosia Montana Gold Corporation, där det kanadensiska bolaget Gabriel Resources är huvudägare, började i slutet av 1990-talet planera för ett storslaget projekt – att skapa Europas största guldgruva.

Man hade hittat det perfekta området att göra det i: Rosia Montana i Karpaterna i västra Transsylvanien. Området är rikt på olika mineraler och har nyttjats sedan romartiden eller till och med tidigare. Här planerade bolaget att bryta 300 ton guld och 1 600 ton silver under 17 års tid.

Bolaget stod dock inför ett antal ganska komplicerade problem: dels fanns ett flertal byar med några tusentals invånare på platsen för den planerade gruvan, dels stod flera berg i vägen. Om man skulle kunna anlägga gruvan måste dessa väck, alltså både bergen och människorna. Inte ett helt lätt förslag att få befolkningen och myndigheterna att gå med på. Men det var inte bara det, man skulle också behöva använda sig av cirka 12 000 ton av den giftiga syran cyanid och producera miljontals ton gruvavfall varje år, något som skulle innebära omfattande miljöförstöring. Platsen är också historisk och gruvanläggningen skulle förstöra gruvschakt från romartiden. I gengäld skulle visserligen arbetstillfällen erbjudas, men till ett begränsat antal och under en begränsad tid. Dessutom slog Rumänska vetenskapsakademin, landets tyngsta vetenskapliga instans, fast att projektet borde läggas ner eftersom det miljömässiga och sociala priset var för högt.

Bolaget tog då till sitt mest effektiva vapen och började köpa politiker och media. Mediernas annonsintänkter steg i höjden med Gabriel Resources annonser och de rapporterade samtidigt positivt om projektet. Politiker från alla olika läger började också plötsligt tala positivt om gruvplanerna och flera misstänktes för korruption (bland annat förre presidenten Traian Basescu). Hösten 2013 såg det ut som om bolaget hade lyckats – regeringen lade fram ett förslag som inte bara godkände projektet utan även gav gruvbolaget enorma friheter. Enligt förslaget skulle gruvbolaget ges rätten att avhysa människor vars hem låg i närheten av gruvan och de statliga myndigheterna skulle godkänna alla nödvändiga tillstånd till bolaget utan att ta hänsyn till annan lagstiftning eller domstolsbeslut.

Men de boende i området protesterade högljutt och snart anslöt sig alltfler till motståndet. En civil motståndsrörelse, som blev den största sociala rörelsen i Rumänien på över 20 år, bildades och mobiliserade massiva gatuprotester. Till slut valde parlamentet att lyssna till kritiken och röstade ner regeringens förslag. Det skulle inte bli någon guldgruva i Rosia Montana.

Nu var huvudägaren Gabriel Resources arg. Mycket arg. Bolaget hade investerat över 15 års arbete i projektet och, enligt dem själva, en halv miljard US-dollar. I juli förra året kom därför svaret på det rumänska parlamentets agerande: Gabriel Resources stämde Rumänien i Världsbankens tvisteinstitut ICSID eftersom landet ”genom sitt agerande och icke-agerande har blockerat och förhindrat etablerandet av projektet och helt berövat Gabriel på värdet av sina investeringar”. ICSID styrs av precis det som den föreslagna ISDS-klausulen innebär: nämligen att företag kan stämma stater för beslut som kan förhindra deras vinstintressen. Det är fortfarande inte känt hur stor summa Gabriel Resources kräver av Rumänien, men i en intervju 2013 sa bolagets president, Jonathan Henry, att de tänkte stämma landet på 4 miljarder US-dollar om Rumänien inte tillät projektet. Rumäniens totala hälso- och sjukvårdsbudget ligger på runt 1,5 miljarder US-dollar om året. Skulle Rumänien förlora mot Gabriel Resources riskerar de alltså eventuellt att förlora värdet av tre års sjukvårdsbudgetar. Ett hårt slag för det fattiga landet.

”Som den grekiska krisen har visat så kan folkets vilja lätt krossas av storfinansernas intressen i dagens Europa”, skriver frilansjournalisten Claudia Ciobanu i en analys i nättidningen Euractiv. ”Och regeringarna varken vill eller kan påverka. TTIP ser ut att ge oss mer av detta. Gabriel Resources stämning av Rumänien visar hur Europas framtid kommer att se ut om inte makten ges tillbaka till medborgarna”.

Sedan konventionen om ICSID skrevs 1966 har 150 stater (däribland Rumänien) anslutit sig och institutet tar nu emot cirka 40 mål om året. Historien visar att företagen brukar vinna i ungefär hälften av fallen. Skulle Gabriel Resources få rätt är domen direkt verkställbar och skiljedomen kan inte klandras i en domstol i Rumänien.

Om ISDS-klausulen inkluderas i EU:s och USA:s frihandelsavtal kommer det innebära att alla företag från USA och EU-länder, som i dag inte är en del av ICSID, har möjlighet att stämma staterna. Fallen skulle också tas upp i privata domstolar, vilket enligt kritiker kommer att favorisera företagen.

Den nya nationella historiemärkningen av Rosia Montana visar dock att den styrande makten i Rumänien än står på folkets och experternas sida.

– Det här är ett viktigt steg, säger Eugen David, vid Alburnus Maior Association som kämpar mot gruvan, till tidningen The West Australian.

– Vi måste nu se till att den här klassificeringen respekteras.