I höstas gav journalisten och författaren Maja Hagerman ut Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta, en bok om läkaren Herman Lundborg som åren 1922–35 var föreståndare för Statens rasbiologiska institut i Uppsala. Här försöker hon gå på djupet med personen Herman Lundborg, den strikte rasbiologen, som levde ett motsägelsefullt liv.

Maja Hagerman menar att det är viktigt att sätta Herman Lundborg i en kontext som finns i Sverige i början av 1900-talet där läkare, forskare, präster, politiker och andra intellektuella verkar. När det rasbiologiska institutet grundades 1922 fattades beslutet enhälligt av alla partier i riksdagen.

– Det är så underligt att rasläror har varit en stor svensk forskningsgren under 1800-talet. Slutsatser drogs långt innan Lundborg började, om att svenskarna skulle vara världens mest rasrena germanska land. ”Sanningen” finns redan då. Det är därför som Ellen Key, Anders Zorn och många riksdagsmän tar det här på allvar, för det finns ett par generationer forskare som lagt grunden till föreställningarna om raser och att en ras måste räddas från inflytande av en annan ras.

1910 närvarar Herman Lundborg på en föreläsning som läkaren Carl Magnus Fürst håller om vikten av att ett rasbiologiskt forskningsinstitut inrättas.

Om inget görs kommer svenskarna ”att sjunka ner i barbari”. Tillsammans med en av rasbiologins centralgestalter och ledamoten i Vetenskapsakademien och Svenska akademien, Gustaf Retzius, hade Fürst somrarna 1897 och 1898 rasundersökt fler än 45 000 värnpliktiga svenskar. Resultatet blev att de mest ”rasblandade” människorna i Sverige fanns i landskapen i norr.

I början av sin karriär använder dock inte Herman Lundborg ordet ras utan menar att en släkts förfall delvis finns i livsstilen. Sedan dyker idén om raser plötsligt upp hos honom. Maja Hagerman tror att det kan vara vännerna och kollegorna i det nya rashygieniska sällskapet och en särskild bok som leder Lundborg in i rasbiologin.

– Han kommer från början från psykiatrin. Han hade inte tänkt att han skulle bli rasbiolog, det kommer han på ganska sent i livet. Det verkar vara den otäcka boken Essä om människorasernas ojämlikhet av den franske historiefilosofen Arthur de Gobineau som förändrar Herman Lundborgs världsbild.

I boken skriver Gobineau om den vite européens biologiska rätt och skyldighet att härska över världen. Det var i de rashygieniska kretsarna som Gobineau lyftes fram. Raslärorna i Gobineaus tappning skrevs ju redan på 1850-talet.

I de rashygieniska tyska nätverken har de traderat den brinnande formen av rasism. Vårdat den och fört traditionen vidare.

Arthur de Gobineaus bok hade 1908 kommit ut på nytt i tysk översättning. Arthur de Gobineau delar upp mänskligheten i tre raser. All civilisation utgår från de vita arierna. De svarta befinner sig längst ner och de gula mittemellan. Arier-germanerna är överlägsna på grund av sin befallande härskarhållning. Problemen uppstår när de vita högre folken blandas med de lägre för då tappar de sin särställning i skapelsen. Det är tankar som nazismen tar till sin ideologi några år senare.

Raslärorna hänger ihop med kolonialismen i olika former, anser Maja Hagerman.

– Det är när folks möts och när européerna kommer ut i andra världsdelar som lärorna behövs om varför andra människor är annorlunda, när utseende kopplas ihop med kulturell förmåga. Det är som att de här raslärorna uppstår i ett behov av att förklara varför vita människor får bete sig på ett visst sätt mot människor i andra världsdelar. Det hänger väldigt nära ihop med världsekonomin, med imperialismen.

1913 gör Herman Lundborg sin första resa till Lappland, han har fått kännedom om att i Vittangi församling finns det några byar med blandad svensk-finsk befolkning där ingifte bedrivits i generationer.

Efter resan arbetar Lundborg med skriften Rasbiologi och rashygien, där han skriver om hur de germanska svenskarna riskerar att gå under om de blandas med främlingar. En direkt olämplig kombination är den mellan svenskar och finnar och samer (eller ”lappar” som de kallades): ”Det är utan allt tvivel viktigt för oss svenskar att få dessa frågor vetenskapligt lösta, ty vi hotas allt mer och mer av invandring från öster. Den ädla svenska stammen blir uppblandad och försämrad, om detta saklöst får ske.”

Herman Lundborgs rasundersökningar går bland annat ut på att mäta skallformen. Den nordiska rasen är långskallar och högre stående medan de icke-nordiska är kortskallar och lägre stående. Han delar upp människor i olika typer: nordisk, östbaltisk (finne) och lapp. Utseende och karaktärsdrag hänger ihop. Blåögda ljusa människor är intelligenta och mörkhåriga brunögda har en lägre intelligens. Maja Hagerman berättar att Lundborg hade en föreställning om att det gick att avgöra på utseendet vilka människor som har en förmåga att skapa högkultur.

– Rasindelningen handlar inte om rena kroppsmått, de är ointressanta, utan det handlar om att kroppsmåtten representerar något. Det är genom att mäta kroppen som man får veta vem som är bättre. Det är framför allt på folknivå. En viss typ av människor som ser ut på ett sätt är mer skapare av hög kultur medan en annan typ är inte förmögen att under ordnade formen föra världen framåt. Det handlar om att ta reda på vilka som är bättre och sämre.

Att fotografera och visa de olika människotyperna är viktigt anser Herman Lundborg och det är en noga uträknad sortering som han gör. Den nordiska typen representeras av en vacker och atletisk människa, en same av en äldre individ märkt av ett slitsamt liv. Det är rasbiologin, att titta på människor och lära sig att lägga märke till skillnader i utseenden.

– Ja, det handlar om att på ett väldigt försåtligt sätt sprida det här budskapet. Att använda kameran. Vi är mer kritiska i dag, men på Lundborgs tid var ett fotografi sanningen. Det är intressant att se hur vissa kroppsliga skillnader valdes ut och tillskrevs en sådan betydelse.

Trots att han trivs i norr, kommer människorna nära och till och med blir förälskad, ändrar Herman Lundborg aldrig inriktning på sin forskning eller sin agitation. Tvärtom sympatiserar han med den nazistiska ideologin.

– Jag tror att han skiljde på sin forskning som rasbiolog och att umgås med människorna. Han såg inga problem med det. För honom var det viktigt att forska, att fortsätta med sitt stora arbete.

Herman Lundborg har också en förmåga att vinna kvinnors förtroende och han tycker om rollen som den gode och stödjande räddaren. Möjligen är det hans mjuka framtoning som får dem att slappna av.

En kvinna som han träffar under sina resor i norr medan han fortfarande är gift i Uppsala är Maria Isaksson från Övre Soppero som hjälper honom att göra rasundersökningar. Hon är av ”främmande ras” anser Lundborg och hon talar meänkieli som är ett finsk-ugriskt språk. De blir kära och han tar med henne till Uppsala där hon anställs som städerska på Statens institut för rasbiologi. När hon blir gravid vägrar han till en början att erkänna faderskapet men sista tiden i livet lever han med Maria och sonen Allan.

Hur kommer det sig att Herman Lundborg blir förälskad i Maria? För att livet ibland är större, konstaterar Maja Hagerman. Maria å sin sida såg nog upp till den kände och uppburne professorn.

Under Herman Lundborgs sista år på Statens institut för rasbiologi pågår det en maktkamp om institutens framtida inriktning där en alltmer övertygad antisemitisk Lundborg gör allt för att stoppa efterträdaren, Gunnar Dahlberg.

Han var nämligen motståndare till nazismen och menade att det inte finns ett samband mellan utseende och begåvning. Herman Lundborg förlorade kampen och institutet fick gradvis en annan inriktning.