Det är med viss bävan jag närmar mig Turteaterns lokaler i den mörka höstkvällen. För hur ska de gå i land med det här?

När Nikanor Teratologen debuterade med romanen Äldreomsorgen i Övre Kågedalen 1992 blev läsarna äcklade, förfasade – och fascinerade. En våldsam historia om Morfar och Pyret som lever i ett incestuöst förhållande i Kågedalen utanför Skellefteå. Textsidorna dröp av nazism, kannibalism, pedofili. Allt dessutom skrivet på ibland svårgenomtränglig dialekt. Ingen tvekan om att det var ett språkligt geni i aktion. Men i övrigt! Vad ville människan? Och inte minst: vem var hen? Pseudonymen satte igång spekulationerna om vilken författare som skulle kunna ligga bakom: Stig Larsson, Torgny Lindgren, Sara Lidman. Det visade sig vara den tidigare okände Niclas Lundqvist.

När den fåtaliga publiken (det får bara plats 30 personer) introduceras av en Sara Lidman-lookalike är det alltså en blinkning till hela historien kring verket. Långsamt leds vi – rent bokstavligt – djupare in i Morfars och Pyrets absurda universum. Scenografin är rent mirakulös. Fantasifullheten i miljöer och kläder matchar den språkliga energin i texten. En furuklädd storstuga med nersuttna soffor och kokkaffe, det rosa sovrummet med gevär och gigantiska Muminfigurer, den så kallade gillestugan med hela Skellefteå i ett pyssligt miniatyrlandskap. Ett slags perverterat norrländskt Alice i Underlandet.

Lika självklara är Hans Sandquist som Morfar och Albin Grenholm (häpnadsväckande nog en ganska sen inhoppare) som Pyret i sina roller. Några av de andra skådespelarna är inte lika övertygande, men de två är föreställningens epicentrum med sin djävulsgrinande dödsdans. Morfar vräker ur sig den ena råa litanian efter den andra om demokratins elände, det usla människosläktet i allmänhet och de hemska kvinnorna i synnerhet (”Med fittan tog de Norrland ifrån oss!”). Diktatorer som Hitler, Pol Pot och Ceausescu är däremot mumma.

Argumenten går dock inte att ta på allvar. Det här är reaktionär retorik dragen till sin spets, och långt därutöver. En polare dundrar till exempel in genom dörren och vräker ur sig grov rasism, som slutar i argumentet att invandringen är ”kooperationens” och ”ATP-fällans” fel. Det är omöjligt att hålla sig för skratt. Det allra grövsta hatet mot upplysning och jämställdhet blir till sist förvridet, löjeväckande. Svartgnistrande humor (som ibland slirar iväg i en slags spejsad buskis) på osande skelleftebondska.

Men hela tiden ligger allvaret i botten, till exempel en nästan förödande stark ömhetslängtan och ensamhet. Det är heller aldrig helt säkert vad som lek och på riktigt. När de plötsligt börjar skjuta mot publiken svischar bilder av terrordåd snabbt förbi i hjärnan.

Förväntningarna var blandade, insatsen hög, arbetet uppenbart enormt. Men Turteatern landar på fötterna – med skruv.