Att leva som andra och under goda levnadsvillkor är något de flesta aldrig behöver reflektera över, utan tar för givet. För vissa gäller inte detta, särskilt inte om du har en funktionsnedsättning och personlig assistans. Vårt samhälle är genomsyrat av kategorier som skiljer på vi och dem.

Nyligen uttalade sig finansminister Magdalena Andersson om att det kan behövas sparas in på assistansersättningen på grund av den ansträngda budgetsituationen kopplad till flyktingsituationen. I sin argumentation ställer hon alltså personlig assistans mot hjälp till flyktingar, men att ställa två utsatta grupper mot varandra är lika smaklöst som skamlöst! Hur tänker hon här?

Innan 1994 var många förvisade till institution och hemtjänst långt ifrån att leva som andra och under goda levnadsvillkor. Istället bestämde andra ”förstå-sig-påare” hur livet skulle se ut och tog sig rätten att bestämma över hur andras liv skulle utformas. Såna som jag placerades på sidan om sitt eget liv utan möjlighet att själv välja vad som är viktigt.1994 blev för många ett genombrott och ett startskott för den egna makten och vi gavs möjlighet att själva utforma våra liv. Detta genom LSS-lagstiftningen, Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade.

LSS-lagstiftningen är en rättighetslag som består av 10 insatser, varav personlig assistans är en. Lagen skall främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet där målet är att den enskilde får möjlighet att leva som andra. I Sverige har ca 20 000 personer rätt till personlig assistans enligt lagstiftningen, vilket med lagstiftningens intentioner möjliggör för dessa att arbeta, studera, bilda familj, ta del att samhället med mera – grundläggande saker som gör dessa personer till aktiva samhällsmedborgare.

Med åren har lagstiftningen dock kommit att urholkas. Det är inte längre självklart att kunna vara en aktiv samhällsmedborgare. Försäkringskassan och kommunen har drivit rättsfall för att få prejudicerade domar, vilket utvecklat en rättspraxis som lett till att lagen tolkas allt snävare. Ovanpå detta har allt flera politiker börjat ifrågasätta reformen med ekonomiska argument – den är för dyr.

Varför lyfts aldrig LSS-lagstiftningens positiva aspekter fram? De cirka 20 000 personer som fått sin livskvalité väsentligt förbättrad mår bättre och lever längre. Assistansreformen sysselsätter cirka 90 000 personliga assistenter, och skapar både arbete och meningsfull sysselsättning. För många är det en språngbräda ut i arbetslivet och samhället.

Som så ofta hänvisar politiker och myndigheter till bruttokostnader när priset för insatserna presenteras, vilket i detta fall blir snedvridet och missvisande eftersom det i själva verket är nettokostnaden som ska lyftas fram. Över 40 procent går direkt tillbaka i skatter, för assistenter konsumerar, vilket innebär ytterligare skatteintäkter.

Regeringen startar 2016 en utredning av LSS för att se över kostnader och om de själva rättigheterna urholkats. Risken är att kostnaderna hamnar i fokus. Jag hoppas att regeringen ser sin chans att återupprätta lagstiftningens intentioner. Att LSS är en rättighetslagstiftning måste gå först – allt annat vore förödande. Och förresten, så här i jultid, en önskan från en myndig skattebetalande medborgare: Bästa regering, jag önskar mig rätten att leva mitt liv efter eget huvud – inte efter din eller någon annans tycke och smak.