Jag lever liksom många andra med blicken vänd framåt. Det är nuet och framtiden vi kan påverka, historien är redan skriven. Jag vänder mig sällan om, såvida jag inte drabbas av nostalgi och sjunker ner i gamla minnen. De senaste månaderna har dock varit annorlunda. Det gnisslar i de svenska grundvalarna. De demokratiska fri- och rättighetslagar vi länge tagit för givet har förvandlats till ett rostigt maskineri som hackar och gnäller. Regeringens nedmontering av våra trygghetssystem liknar en regressiv tidsmaskin som rusar bakåt i tiden. Bilder från en bister dåtid stiger upp: opersonliga stora institutioner, överförmynderi, steriliseringar, omyndigförklarande, fattighus, allmosor och ättestupan. Bevakar vi inte våra rättigheter är vi snart där igen.

De lagar vi har i dag har inte kommit till av sig själva utan drivits fram genom år av civiliserad kamp. Jag har två söner, för dem vill jag berätta historien om den reform som drevs fram i början av 1990-talet och som backades upp av en stor majoritet som stod bakom den lagskrivning som ser människa före funktion. Den lag som vill allas rätt till självbestämmande och frihet att utforma det egna livet, den lag som stavas LSS - lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (Lag 1993:387). LSS var lika revolutionerande 1994 som införandet av allmän rösträtt var 1919. Inte bara för oss som har en funktionsnedsättning utan lika mycket för våra anhöriga. Personlig assistans är en trygghetslagstiftning som berör alla.

LSS instiftades den 1 januari 1994 för att människor med funktionsnedsättning skulle kunna leva under samma livsvillkor som de du och många andra tar för givet. Innan dess erbjöds personer med omfattande funktionsnedsättningar institutionella lösningar där ingen frågade efter hur en själv ville ha det, långt ifrån fullvärdiga medborgare kapabla till egna val. Besluten togs över våra huvuden. Såg vi inte dessa som goda nog förväntades vi ha anhöriga att luta oss mot. Vi reducerades till passiva oförmögna objekt, längst ned i näringskedjan, utan egna ambitioner och önskemål. Att kunna studera, arbeta, bilda familj eller göra sin demokratiska röst hörd var uteslutet. Vi levde under ett förtyck som de flesta hade häpnat över. Vi skulle finna oss i statliga och kommunala paketlösningar utformade av förstå-sig-påare som utifrån vårt bästa planerade vår vardag.

Med LSS-lagstiftningen blev många fria från förmynderi, isolering och utanförskap. Vi fick själva bestämma när vi skulle gå upp och när vi ville gå och lägga oss, vilken mat vi skulle äta, på vilket universitet vi ville läsa, vilken film vi ville se och vem och vilka som skulle finnas i vår närhet. Vi var många som lämnade isolering och kom ut i samhället som produktiva samhällsmedborgare - en måttstock för ett välmående och tryggt samhälle.

Det är något som inte stämmer, och visst har det börja lukta lite ruttet? Vad är det för samhälle regeringen vill se? Inkludering, trygghet och värdighet tycks inte tillhöra de prioriterade frågorna. Med dagens fördelningspolitik och pågående nedmontering av den personliga assistansen är vi snart tillbaka i den mörka medeltiden med en objektifierad människosyn där individer med funktionsnedsättningar ses som oförmögna och i behov av omhändertagande. Ska vi verkligen riva ner allt och börja om från början? Inte får vi bukt med miljöproblemen genom att gå tillbaka till häst och vagn. Hallå, Stefan Löfven, Magdalena Andersson och Åsa Regnér, hur fräscht och nytänkande är det?