Per Björklund

Inledare


Inledare: Flyktingpolitik

  • Flyktingar tvingade sova utomhus i Malmö efter att Migrationsverket inte kunde erbjuda alla tak över huvudet.
Fria Tidningen

Regeringen sprider dimridåer runt välfärdens brister

Socialdemokraterna och Miljöpartiet stänger hellre gränserna än tar en debatt om hur vi kan säkra välfärden och ge alla barn en tryggare framtid, skriver Fria Tidningens chefredaktör Per Björklund.

På tisdagen presenterade den rödgröna regeringen ett nytt paket med åtgärder för att minska antalet flyktingar som kommer till Sverige. I princip alla som beviljas asyl i Sverige ska få tillfälliga uppehållstillstånd, gränskontrollerna ska skärpas och anhöriginvandringen kraftigt begränsas.

Det var med bistra miner som Stefan Löfven (S) och Åsa Romson (Mp) presenterade sitt ”smärtsamma” och ”fruktansvärda” beslut. Men det viktigaste är trots allt att ”säkerställa att människor litar på att samhället och välfärden fungerar”, som Löfven uttryckte det.

Det sista uttalandet är talande. För även om taktiska överväganden säkert spelar in - kanske tror man att man kan hindra fler väljare från att fly till SD om man kopierar delar av partiets politik ­- så är frågan om inte just viljan att undvika en verklig debatt om välfärdsstatens kapacitet är det som mer än något annat styr den rödgröna regeringens agerande just nu.

Den senaste månaden har begreppet ”systemkollaps” erövrat det offentliga samtalet. Vi översköljs av rapporter om kommuner som inte mäktar med, om socialsekreterare som går på knäna och om flyktingar som tvingas sova utomhus. Vi hör om brist på bostäder, brist på tolkar, brist på allt. Politiker talar om ”grundläggande samhällsfunktioner” som inte längre kan upprätthållas. I ett sånt läge är det inte så konstigt om människors redan stora oro för välfärden, pensionerna, bostadsbristen, skolresultaten och annat som staten förväntas åtgärda späs på ytterligare.

Samtidigt påminns hundratusentals pendlande svenskar dagligen hur vanliga medborgare tagit ett enormt ansvar för flyktingmottagandet när de passerar tågstationernas Refugees Welcome-volontärer. Många ser i sitt närområde hur kyrkor och föreningslokaler öppnats för flyktingar som saknar tak över huvudet. Att se hur mycket som kan göras av vanliga gräsrötter med begränsade resurser kan väcka hopp, men det får också politikernas handlingsförlamning att framstå i bjärt kontrast.

Men värst av allt ur regeringens perspektiv är nog att det i kölvattnet av den folkliga solidaritetsrörelsen har höjts röster för att vidta offensiva åtgärder för att stärka välfärden. Även från socialdemokratins egna led.

S-märkta Aftonbladets politiska redaktör Karin Petterson manade till exempel den 10 november Stefan Löfven att kalla till förhandlingar om den ekonomiska politiken, i syfte att lansera ”förslag som stärker trygghet och framtidstro”. Hon vill bland annat se höjt utgiftstak, statliga beredskapsjobb, ett nytt miljonprogram och resursförstärkningar till skola, socialtjänst och kommuner.

Dagen innan hade LO:s chefsekonom Ola Pettersson anslutit sig till de många ekonomer som menar att regeringen bör låna, snarare än spara, för att finansiera flyktingmottagandet. ”Det vore olyckligt om ökade kostnader till följd av flyktingkrisen skulle användas som ett skäl för att göra nedskärningar”, sade han till tidningen Arbetet.

Från vänster utmanas den rödgröna regeringen av Vänsterpartiet, som kräver höjda utgiftstak och stärkt omfördelningspolitik för att fylla behoven i välfärden. ”Att Sverige har så många arbetslösa samtidigt som samhällsbehoven ser ut som de gör är ett misslyckande och ett slöseri”, skrev partiets ekonomisk-politiska talesperson Ulla Andersson på DN Debatt den 10 november.

Det är knappast en debatt som regeringen vill ha. Men det är just en sådan debatt som oundvikligen skulle ta fart i takt med att flyktingkrisen blottlägger konsekvenserna av åratal av skattesänkningar och urholkad välfärd. När de växande kostnaderna för flyktingmottagandet tvingar fram prioriteringar kommer allt fler också ställa frågan om vem som ska betala.

För högerpopulisterna är svaret enkelt: flyktingarna ska betala. Men andra kommer att se och peka på det orimliga i att 10 procent av befolkningen äger 70 procent av förmögenheterna och att skatterna sänkt med 130 miljarder samtidigt som vi ”inte har råd” att hjälpa flyktingar.

För en regering vars ledande företrädare helst av allt vill samarbeta med de borgerliga partierna och föra den politik – hur den än ser ut – som anses acceptabel för den mytiske mittenväljaren är det såklart en skrämmande utsikt.

Bättre då att lägga locket på.

Hellre stängda gränser än en debatt om hur vi kan stärka välfärden.

Hellre begränsad anhöriginvandring än debatt om det kollapsande pensionssystemet.

Hellre tillfälliga uppehållstillstånd än en debatt om villkoren för landets socialsekreterare – som gick på knäna långt innan flyktingkrisen.

Hellre ovetenskapliga åldersbestämningar av ensamkommande barn än debatt om hur vi kan ge alla barn en tryggare framtid.

Regeringen framställer gärna sin skärpning av flyktingpolitiken som kraftfulla åtgärder som man genomför med sorg i sinnet. I själva verket är det precis tvärtom: gränserna stängs för att politikerna ska slippa göra någonting.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu