Jonas Hassen Khemiri debuterade 2003 med boken Ett öga rött som handlar om Halim vars dröm är att bli Sveriges mäktigaste revolutionsblatte. Den översattes till flera språk och filmatiserades 2007. Sedan dess har han skrivit fler romaner, pjäser och uppmärksammade artiklar. Han har vunnit priser som Borås tidnings debutantpris, P O Enquists pris, Aniarapriset och Sveriges radios romanpris. Och fått ett eget språk kallat efter sig, ”khemiriska”.

Hans senaste roman Allt jag inte minns handlar om kärlek, vänskap, minnet, ekonomi och bearbetningen av sorgen efter en nära person som har gått bort. Samuel har dött i en bilolycka och en författare försöker få ihop en bild av honom genom ex-flickvännen Laides och vännen Vandads minnen. Som brukligt ställer Jonas Hassen Khemiri krav på sin läsare. Historien är inte kronologisk, utan den hoppar fram och tillbaka och det är inte självklart vem som tänker och talar. Vi får lära känna Samuel före och efter hans bortgång.

Det tycks vara en mognare och lugnare Hassen Khemiri som har skrivit Allt jag inte minns. Drivet i berättelsen är något långsammare än i de tidigare romanerna. Det är inte enbart sorgen efter en död vän som är navet i historien utan även sorgen efter förlusten av ungdomen och inträdet in i vuxenlivet. Insikten att livet inte är oändligt och döden närmar sig. På det personliga planet har han blivit pappa och förlorat en nära vän. Det präglar historien.

På mitt påstående att han är för ung för att ha en medelålderskris skrattar Jonas Hassen Khemiri. Men en annan typ av ålderskris kanske?

– Jag tror att du är inne på någonting där. Att den här tomheten du pratar om kan ha flera olika perspektiv. Ett av dem är ett farväl till en viss tidsperiod när livet kändes mer drabbande och direkt. Flera av personerna i boken kämpar för att hitta en slags närvaro i sin vardag. Man kan ha olika teorier om det. En kan vara att de blir äldre eller att de lever i en tid där det är väldigt svårt att vara närvarande. Jag vet inte vad det beror på men jag tycker att boken handlar mycket om tomhet och vad tomhet gör med oss.

Experimenterandet med språket har fått ta ett steg tillbaka för själva historien. Khemiriskan finns visserligen kvar men det är berättelsen som är i fokus i den här romanen.

– Jag har mognat. Jag har tidigare haft så kul med språket att det nästan haft en huvudroll i böckerna. Det har handlat om människors liv men mycket om språket också. Den här gången kändes det viktigare att gestalta de här människorna och att vara lugn med att det lilla vardagliga kan räcka. De tidigare böckerna har handlat om att försöka mytologisera vardagen. Med den här boken ville jag se vad som hände om jag lät livet ta plats. Det var en väldig rolig skrivprocess, jag har inte jobbat så här tidigare.

Han har tänkt mycket på hur fysisk närvaro och frånvaro förändras och menar att våra kroppar är designade för att försvinna medan orden kan överleva. Länge gick han och väntade på en historia som skulle passa i bokform och det kändes perfekt med en berättelse om en person som tänker på vad han lämnar efter sig. Samuel går runt med en djup känsla av sorg och rädsla att hans minne inte räcker till.

Är det viktigt att ha minnen?

– Jag vet inte. Det är en intressant fråga, för på ett sätt kan man fråga sig vilka vi är utan våra minnen. Boken inleds med ett citat från en Rihannalåt ”Oh na na what’s my name?”. Det kan ju finnas en frihet att inte minnas vem man är, vilken bakgrund eller namn man har. Tänk om det är i den totala minnesförlusten som vi är helt fria? Det är kluvet det där. Jag själv har alltid gått runt och känt att mitt minne inte är tillräckligt bra.

Parallellt med historien om Laides, Vandads och Samuels relation finns berättelsen om dagens Stockholm. Laide tvingas tillbaka till Stockholm efter att ha bott utomlands. När Samuel ber folk definiera vad kärlek är pratar folk om det folk mest pratar om i Stockholm ”svårigheten att hitta bra hantverkare, bra mäklare, dåliga mäklare, vem som tjänade på en ombildning slash utförsäljning slash budgivning”. Jonas Hassen Khemiri är född och uppväxt i Stockholm men har en hatkärlek till sin hemstad.

– Den är fruktansvärt segregerad och trång. Ful på många sätt, samtidigt finns det en otrolig skönhet och öppenhet. Den är jäklig motsägelsefull. Något som är specifikt för Stockholm är att det finns många olika människor som lever parallellt utan att träffas. Jag vet inte om jag någonsin har varit i en stad som har så tydliga gränser längs tunnelbanelinjer, mellan olika klasser och generationer. Detta sipprade in i boken.

När han blev pappa skulle familjen hitta en större bostad, investera på bostadsmarknaden. Nu började han se staden med en ekonomisk blick. Han fick reda på hur kvadratmetrar kostar i olika delar av stan och han ogillade vad de ekonomiska glasögonen gjorde med honom.

– Om vi vet vad olika kvadratmetrar kostar i ett kvarter är det intressant att tänka på konsekvenserna. Vad det gör med vår blick på människor utanför vårt hem? Den ekonomiska blicken förändrar också synen på det offentliga, på det som tillhör oss alla. Det är intressant att få syn på sin egen smuts.

Jonas Hassen Khemiri har oftast en politisk röd tråd i sina texter. Debattartikeln Bästa Beatrice Ask (2013) var ett öppet brev till dåvarande justitieminister Beatrice Ask där han kritiserade Reva-projektet som gick ut på att polisen jagade papperslösa i Stockholms tunnelbanor.

I brevet föreslår Jonas Hassen Khemiri att han och Beatrice Ask byter kroppar med varandra så att hon får uppleva hur det känns att vara en man med mörkt hår och hud i dagens Sverige. Boken Jag ringer mina bröder (2012) är baserad på en krönika med samma namn som har sin utgångspunkt i bombattentatet i Stockholms city 2010. Karaktären uppmanar sina bröder att ligga lågt så att de inte blir anklagade för att vara terrorister. 2013 sattes den upp på Stockholms stadsteater i regi av Farnaz Arbabi. Allt jag inte minns tar upp det segregerade Stockholm, papperslösas situation och kvinnovåld.

Är det viktigt för dig att skriva politiskt?

– Det är snarare viktigt att försöka vara ärlig med hur jag ser världen. Jag har aldrig förstått hur man kan skriva om världen utan att det handlar om politik, pengar eller ojämlikheter. Allt jag inte minns är inte politisk på det sättet att den ger ett enkelt svar på någonting egentligen.

Dina romaner har oftast lämnat mig nedstämd och sorgsen efteråt. Är du en sorgsen person?

– Jag vet inte vad det är som är normal sorgsenhet men jag blir glad att du ser det sorgliga i dem. Jag kan ju inte bestämma vem som ska läsa mina böcker men jag har själv blivit förvånad ibland över att vissa läsare tycker att mina texter är roliga. Humorn finns där, men också sorgen och desperationen. Det kan nog handla om att läsningen av texten påverkas av ens bakgrund, ens referenser eller personliga historia.

I början av din karriär definierades du som ”invandrarförfattare”. Hur ser du på det i dag?

– Jag tror att det är en helt naturlig strategi för makten att inte dela med sig av tolkningsföreträden. När nya röster dyker upp som påminner om privilegier är det ett effektivt sätt för makten att sätta dem i karantän: ”Det här inte riktig litteratur, det här är arbetarlitteratur”. Att sätta vissa röster i undantagstillstånd. Runt 2000–2005 funderade jag på om det ens var möjligt för mig att bli läst för det jag faktiskt skrev. Det kändes i perioder oroande. Men det är väldigt länge sen. Det är mycket intressant som har hänt sedan dess. Men en viktig sak som hände mig på en personlig plan var att jag tvingades ut i offentligheten för att säga: ”Ok, ni läser det så här men texten kan också läsas så här”. Jag ville inte ge facit till boken, men det var viktigt för mig att säga att ni säger att Ett öga rött handlar om invandrare fast det står ju att Halim är född i Sverige. Ni säger att han gör uppror mot rasismen men jag säger att han är världens rasist själv. För mig är det de sakerna som gör boken intressant.

Namn har en viktig funktion i texterna. I Ett öga rött och Montecore (2006) finns det en person som heter Jonas Hassen Khemiri och i den senaste romanen är det en författare som försöker skapa en bild av den döde Samuel.

– Vad betyder ett namn? Vad betyder det att det finns en person som på ytan ser ut som jag? En teori är att det är jag till hundra procent, då kan man luta sig tillbaka och vara trygg med det. Men det kan vara så att de här namnen är en påminnelse om att jag i själva verket finns överallt.

– Om jag skulle gå tillbaka till litteraturvetenskapen och skriva en uppsats om mig själv under pseudonym skulle jag skriva om namnen i mitt författarskap. Vad namnen betyder. Jag vet det inte själv. Men om inte namnen går att lita på då tror jag på något sätt att världen är föränderlig. Kan vi förändra namnen kan vi förändra beteckningarna och då kanske vi kan förändra allt i övermorgon. Jag vet inte om det går att förändra allt men jag tror att det är en anledning till att namnen kommer tillbaka.