Den senaste skivan med Doktor Kosmos kom 2008. Bandets karismatiske sångare Uje Brandelius har under flera år arbetat med sitt soloalbum. Ett soloalbum vill väl alla göra, förklarar Uje, och tillägger att de inte visste vad som skulle hända med bandet.

Vad skiljer sig då åt när Doktor Kosmos sångare gör musik på egen hand?

– Den här har inte samma samhällsperspektiv och är mycket mer personlig. Den handlar bara om mig. Om min vardag och det liv jag har levt. Jag ville gräva exakt där jag står, just nu. Och därför pratar nog den här skivan till folk i min ålder, medan Doktor Kosmos också når yngre människor, säger 44-åringen.

– Jag tror inte att jag skulle kunna vara lika personlig i Doktor Kosmos.

Soloalbumet inleds med en låt betitlad Självbiografi där Uje Brandelius radar upp faktiska omständigheter från sitt liv och drar slutsatser kring hur dessa format honom som människa. ”Min mest kända släkting hette Harry Brandelius. Han var en berömd sångare på fyrtiotalet. Det är därför jag alltid velat bli en berömd sångare”. Eller: ”Min mamma var lärare i gymnastik. Det är därför jag aldrig har sportat”.

Ett sant porträtt. Åtminstone till hälften. Alla fakta är korrekta. Slutledningarna ska man möjligen ta med en nypa salt.

– Det är en betraktelse över vår tids jakt på autentiska historier. Det handlar mer om fenomenet att man tror att man vet varför man är den man är. Man söker orsakssamband. Låten är kanske hundra procent sann. Jag vet inte.

”Jag behöver inte gå i terapi för jag vet redan allt om mig själv”, heter det i samma spår.

Återigen en verklig omständighet, om än inte beskriven med rätt anledning.

– Jag tror inte att jag får reda på allt om mig själv i alla fall. Jag är för mycket postmodernist för att tro att det finns en sann förklaringsmodell.

Något som är sig likt är att texterna är enkla och intellektuella samtidigt, humoristiska och seriösa på samma gång, att rimord som ”styrdokument” kan förekomma.

Men den här gången har Uje Brandelius börjat i den änden, med texterna, till skillnad från arbetet med tidigare skivor, då musiken alltid har skapats först.

– För att popmusik har varit viktigare för Doktor Kosmos. Den här musiken är textbaserad snarare än riffbaserad.

Paradoxalt nog blir det musikaliska landskapet större när man börjar med texterna, om man får tro Uje Brandelius. Han tar den sex minuter långa Tintin på månen som exempel.

– Den innehåller jättemycket text. Jag skulle inte kunna sitta och nynna fram den låten. Men med texten klar kan man bygga musiken större och större utifrån den.

Eftersom Uje Brandelius själv är pianist är musiken på den här skivan pianobaserad och rymmer många flygeltoner.

– Jag ville ha en låtrepertoar som funkar på Karlstad bibliotek. Med ålderns rätt kände jag mig trött på klubbturnerandet och var ute efter en intimare kontakt med publiken. Doktor Kosmos blev ett rocktåg, en maskin som körde på. Det här skulle bli någonting snällare. Sen blev det ändå rätt många poplåtar. Men från början var det en visskiva. Som blev utbyggd till en popplatta.

Med ambitionen att låtarna ska fungera för en femhövdad publik kommer högre krav på texterna.

– Jag har jobbat så hårt med dem. Jag ville att sången skulle ligga sådär Evert Taube-högt i ljudbilden, då blir orden svinviktiga, då måste rimmen vara vattentäta. Jag ville göra lite eviga låtar, sådana som folk kan citera i begravningsannonser. Jag läste gammal poesi, Ferlin, och tvättade bort alla nödrim. Bara den rad som blev kvar skulle kunna vara där och säga just det jag ville säga.

Att intervjua Uje Brandelius är en utmaning. Han sprutar ur sig ord i ett högt tempo och det är inte alldeles lätt att hinna med att anteckna dem alla. Att Uje är nöjd med sin egen skiva går dock fram.

– Det här är den första plattan som jag känner att jag kan spela för mamma och som jag tror att hon kommer att gilla.

Även om Uje gång på gång återkommer till att den nya skivan är personlig och att han ville ”släppa samhällssargen” är politiken närvarande. Tydligast är det i Marionett – en sång om huruvida man (oavsett förutsättningar) har makt över sitt eget liv eller ej.

– Skivan befinner sig precis i korsvägen mellan individ och samhälle och den låten är plattans fönster ut mot samhället. Om skivan har något tema är det liksom existentialistiskt. Man måste göra val i livet. Vad har de för betydelse? Och gör man valen själv eller är det kanske någon annan som gör valen åt en?

– Många tror att de bestämmer själva över sina liv och låtens budskap är väl: Nej, det gör du inte alls. Det är klart att min världsuppfattning inte är så djävla svartvit. Men jag tror att man bestämmer mindre än man tror.

De senaste åren har Uje arbetat för Vänsterpartiet.

– Efter att ha varit handelsresande i revolution under 15 år kände jag att jag ville göra något på riktigt – öka resurserna till äldreomsorgen – och de senaste åren har jag mejlat mer än sjungit. Det är sjukt osexigt men jag ångrar det inte en sekund.

Erfarenheterna från musicerandet har varit användbara i det partipolitiska arbetet.

– Först jobbade jag med kommunikation, skrev tal och debattartiklar – och skrivit har jag ju alltid gjort. Nu arbetar jag mer med att styra upp partiets inre liv – kampanjer, aktiviteter, hur man genomför ett bra möte och entusiasmerar folk. Och där tror jag att mina år både som bandledare och scenpastor kommer till nytta.

Samtidigt är skillnaderna mellan att vara popagitator och att arbeta med praktisk politik kanske större än likheterna.

– När man skriver poptexter handlar det om att vara så slagkraftig som möjligt, att få till någonting som fäster, som funkar på plakat, som man kommer ihåg och kan nynna – en käftsmäll. I politikens värld gäller det att formulera sig så att ingen djävel kan komma och anklaga dig för att ha sagt någonting du inte kan stå för.

– Om folk står och hoppar upp och ner framför popscenen, skriker och klappar, tjoar och tjimmar – då vet man att man har lyckats. Om tvåhundra personer längst fram vid ett politiskt möte beter sig likadant för att man har sagt någonting ballt – då vet man att det står femtusen människor längre bak och tycker att man har passerat gränsen med råge. Politik är djävligt svårt, har jag lärt mig. Det är hela tiden en balansgång mellan radikalism och strategi.