”Leve Katalonien, leve! Självständighet, självständighet!” skanderar de uppemot två miljoner människor som samlats på Barcelonas gator den 11 september för ”den leende revolutionen”. Manifestationen sträcker sig över fem kilometer och varje sektion håller upp sina färgade papperstrianglar då den jättelika gula pilen far genom den gång som går genom folkmassan. Pilen som far fram går mot parlamentet där manifestationen tar slut.

Arrangörernas internationella talesperson Liz Castro kliver upp på scenen. Hon börjar med att hälsa folket på katalanska och går sedan vidare till att hålla sitt tal på engelska, riktat till det internationella samfundet. ”Vi vill ha en självständig stat”, avslutar hon och alla hurrar.

Det är drygt en vecka kvar tills katalanerna ska rösta om självständighet och i organisationen Asamblea Nacional Catalanas lokaler pågår förberedelserna för fullt. Liz Castro berättar exalterat om den jättemanifestation som sedan tre år tillbaka hålls i Barcelona den 11 september, Kataloniens nationaldag. Förra året deltog 900 000 personer i den mänskliga kedja som formade ett V för Vota, rösta. I år beräknas uppemot två miljoner ha deltagit.

– Tanken är att genom att samla en massiv mängd människor i en fredlig och demokratisk manifestation, dra till oss världens uppmärksamhet för att föra ut vårt budskap: ett självständigt Katalonien, säger Liz Castro.

I år är manifestationen uppdelad i tio olika sektioner, där varje sektion har ett namn och en färg för det som ska definiera den nya republiken Katalonien: kultur och utbildning, innovation, social rättvisa, jämlikhet, hållbarhet, mångfald, världen, solidaritet, regional balans och demokrati.

Liz Castro, som går i sektionen ”världen”, kommer från USA men har de senaste 30 åren bott från och till i Katalonien och är gift med en katalansk man.

– Mina släktingar kommer från Spanien och jag ville alltid prata spanska med dem för att lära mig, säger hon och berättar att hon sedan blev intresserad av katalanska på grund av sitt stora språkintresse.

Som ung började Liz Castro därför att studera katalanska, som låter ungefär som en blandning av spanska och franska, på universitetet i Kalifornien. Snart åkte hon till språkets ursprung – den nordöstliga spanska provinsen Katalonien. Hon började tidigt intressera sig för självständighetsfrågan, även om det då, på 1980-talet, inte var något särskilt stort.

– Det var något som inte existerade i människors tankevärld. Visst ville många ha självständighet, men det var ungefär som att fråga någon om de skulle vilja åka till månen – visst skulle jag vilja det, men det är inget jag lägger ner tid och arbete på att försöka uppnå. Nu har det förändrats, de senaste åren har folk börjat tro på att det faktiskt är möjligt, vi kanske kan nå månen i alla fall.

Det är bara ett år sedan den senaste omröstningen om självständighet för Katalonien hölls. Omröstningen var planerad att vara en folkomröstning, men stoppades av centralregeringen i Madrid och blev istället en slags symbolisk opinionsundersökning. 80 procent röstade för, men valdeltagandet var lågt – drygt 36 procent. Eftersom en folkomröstning om självständighet fortfarande anses vara ett grundlagsbrott, så hålls omröstningen den här gången i formen av ett extrainsatt regionalt parlamentsval och väljarna röstar på ett parti som antingen är för eller emot självständighet. Om det sammantaget blir flest röster för de separatistiska partiernas valplattform ”Junts pel Sí” (”Tillsammans för Ja”) kommer frågan att tas vidare.

Så vad har katalanerna för skäl att önska självständighet? Den största anledningen för de flesta är enligt Liz Castro helt enkelt därför att man vill.

– Man känner sig som en nation, ett folk, man vill bestämma själv över sin egen ekonomi, utbildning och politik, precis som vilket annat land som helst.

För Liz Castro är Katalonien något helt annat än resten av Spanien.

– Sedan första gången jag kom hit har jag märkt att det här är något helt annat än resten av Spanien. Jag har rest runt i andra delar av landet och ingenstans känner jag den här skillnaden.

Och visst har Katalonien en egen kultur och ett eget språk. Men är den starkare än de andra regionernas?

Spanien är uppdelat i 17 autonoma regioner. Varje region har inte bara en egen president, parlament, förvaltning och högsta domstol, utan också, i större eller mindre utsträckning en egen kultur, traditioner och språk. Av de 17 regionerna är Katalonien och Baskien de regioner som har starkast och mest utpräglade kulturer och traditioner och som också har det mest levande språket. I båda regionerna förs till exempel det mesta av skolundervisningen på regionsspråket (katalanska i Katalonien och baskiska i Baskien). Under Franco-diktaturen (1939-1975) var det också de regionerna som förtrycktes hårdast. Språken, traditionerna och kulturen var förbjudna. Spanien skulle vara en stark enhet med ett språk, ett land och ett folk.

Baskien, ett område som sträcker sig över delar av norra Spanien och södra Frankrike, var tidigare mer känt för sin separatiströrelse (särskilt i form av den extrema separatistgruppen ETA som 2011 lade ner sina vapen), men här förs nu inget ensidigt riktat krav om självständighet. Förklaringen ligger troligen bland annat i det mycket mer frikostiga avtalet Baskien har med Madridregeringen: baskerna styr själva över sin utbildning, sjukvård, kulturpolitik och skattesystem, något Katalonien inte tillåts göra. Tvärtom har den konservativa centralregeringen pressat Katalonien ovanligt hårt de senaste åren och år 2010 togs en rad rättigheter ifrån regionen. Förfrågan om en folkomröstning om självständighet har gång på gång mötts med ett nej.

Självständighetskraven i Katalonien har utan tvekan växt enormt de senaste åren. Men spanjorerna är i allmänhet kritiska. Enligt en opinionsundersökning från i juli i år från opinionsinstitutet Metroscopia anser en övervägande majoritet att ett självständigt Katalonien skulle inverka negativt både på Spanien och Katalonien. 82 procent ser det inte heller som troligt att Katalonien kommer bli självständigt. Kritiken mot den katalanska nationalismen växer och historieförfalskningar i skolböcker och vinklade katalanska medier läggs fram som bevis på att det i själva verket är politiska och ekonomiska intressen som ligger bakom självständighetskravet.

Liz Castro håller inte med. Även om hon medger att det är möjligt att en falsifierad historia om Katalonien förekommer i skolböckerna, tycker hon inte att det håller som bevis för att katalanernas krav på självständighet skulle vara något som pådyvlats dem.

– All historia är ju formad efter olika intressen, den historia som dagens röstberättigade fick lära sig skrevs ju under Francodiktaturen, den beskrev knappast Katalonien som något stort rike. Och det är ju de människor som lärt sig det som driver kraven på självständighet, inte de som går i skolan i dag.

Tvärtom har de katalanska politikerna till stor del varit emot självständighet, fortsätter hon.

– Det här handlar om folkets ilska över den orättvisa behandlingen från Madridregeringen. Katalonien betalar miljontals euro till Madrid varje år, pengar kommer aldrig tillbaka till Katalonien.

Ekonomisk självständighet är ett av de starkaste argumenten för många. Det nuvarande systemet, där de 17 regionerna bidrar till statskassan efter förmåga kritiseras hårt. Sedan den ekonomiska krisen har den kritiken växt sig allt starkare, särskilt sedan Katalonien som är den rikaste regionen tvingats betala rejält för något som man inte anser sig ha skulden till. Kravet på ekonomisk autonomi har därför växt sig allt starkare, ett krav som Kataloniens president Artur Mas framfört till regeringschefen Mariano Rajoy flera gånger, men som mötts av ett blankt nej. Sedan dess har även Artur Mas gett upp – det går inte att förhandla med centralregeringen i Madrid menar han liksom många andra. Den enda vägen är självständighet.

Manifestationen den 11 september samlar alla: barnfamiljer, äldre och ungdomar, nästan alla klädda i den katalanska självständighetsflaggan. Men alla är inte där för att delta. En bit vid sidan av står Marcelo Aviles med sin familj. Sedan några år tillbaka bor familjen, som är argentinsk/spansk i Katalonien. Marcelo är imponerad av hur mycket folk som samlats och hur stark den katalanska kulturen är, men tror inte på självständighet.

– Den politik som just nu drivs för självständighet övertygar mig inte. Det är en politik som är omogen, jag tror att de flesta är omedvetna om vad det verkligen skulle innebära att bilda och fungera som ett eget land. För mig är självständighetsrörelsen inte förankrad i verkligheten.

Marcelo Aviles kritik är inte ovanlig och hörs främst från högern. Från vänstern är det dock oftast tyst. Förutom vissa röster om faran med att skapa fler landsgränser och uppdelningar mellan människor, är det bara inom socialdemokratiska PSOE det hörs kritik på vänsterkanten. Vänsterpartierna, som Enade vänstern, IU, och nybildade, snabbväxande Podemos har intagit en försiktig position där man varken uttalar sig för eller emot självständighet utan bara för katalanernas rätt att själva få välja. Podemos har visserligen uttryckt att man hoppas att katalanerna röstar nej, men att en folkomröstning självklart måste tillåtas.

Blir det ett ja till självständighet i valet nästa söndag kommer centralregeringen ges sex månader att sätta förhandlingarna i rullning. Men under de sex månaderna kommer det hållas nationella val, val som kan innebära en ny regering som är vänligare inställd mot Katalonien. Ett av de främsta argumenten för Kataloniens självständighet är nu att Spanien är omöjligt att reformera inifrån. Men med en ny regering kan det komma att ändras. Oavsett valets utgång är det långt ifrån slutet på frågan om Kataloniens självständighet.