En lång kö och en man som frågar något på arabiska. Polisen svarar:

– Du pratar inte arabiska med mig. Jag är ingen jävla arab. Du pratar engelska eller grekiska med mig.

En lång kö och en kvinna som frågar om hon kan få gå före för att hon är gravid. Polisen svarar:

– Alla kvinnor här är gravida.

En lång kö och längst bak en man som ber polisen att visa honom respekt.

Polisen svarar med batongslag, ber honom hålla käften.

En lång kö, symmetrisk. En tillsägelse om någon avviker. En tillsägelse om någon går före.

De ber mig visa mina bilder. Kontrollerar om de syns att de slår. Låter mig passera.

– Polisen behandlar oss likadant här som i Syrien, de attackerar oss och slår oss, säger Faras Sidawi till mig när vi sitter bredvid kravallpoliserna på gatan i Lesbos.

Han är 25 år och har flytt från Latakia.

– Folk här kom från krig, de drömmer om ett land där de kan bo fritt och där det inte är som i Syrien.

Det är flyktingarnas första möte med polisen i Europa, men inte det sista.

Batongerna finns för de som passerar Makedonien, i Ungern finns fängelset för de som försöker.

I Tyskland börjar de snart att patrullera.

Längs gatorna från Rödby vandrar flyktingar och trots deras blåmärken säger polisen att allt har gått bra.

Samtidigt säger polisen i Malmö: kör inte flyktingar, det är människosmuggling. Fast det inte är sant.

Längs gatorna i Europa förenas poliserna som vaktar gränser och hos folket växer skräcken.

Bilderna på polisvåldet finns inte kvar i min kamera. Istället dyker en annan bild upp på Facebook: en dansk polis som leker med ett flyktingbarn längs vägen.

Han applåderas över sociala medier och jag ser någon skriva att det finns hopp i världen.

Som att hoppet var en enda polis som leker med ett barn och inte att slippa bli slagna av alla andra.

Folk här kom från krig, de drömmer om ett land där de kan bo fritt och där det inte är som i Syrien.