Vi träffas en varm augustidag i Uppsala över var sin kopp kaffe på det anrika brasseriet Stationen. Professorn i idé- och lärdomshistoria, Karin Johannisson, och jag. Här har hon bott och varit verksam i många år. Det är hennes senaste bok Den sårade divan som fört oss samman.

I boken undersöker och testar Karin Johannisson gränser för kvinnlig galenskap och normalitet. Hur hamnar en kvinna utanför normaliteten, hur stöts hon ut och vilka sitter på makten, är några av huvudfrågorna? Tiden är modernitetens 1900-tal och genom Agnes von Krusenstjernas, Sigrid Hjerténs och Nelly Sachs patientjournaler analyserar Karin Johannisson samtidens syn på kvinnlig galenskap. Alla tre var, för kortare eller längre tid, intagna på Beckomberga, de var konstnärer och hade svårt att anpassa sig till det förväntade kvinnoidealet. De blev bedömda och dömda utifrån sitt kön och den tid och kultur de levde i. Men Karin Johannisson poängterar att det fanns mycket som skiljer dem åt.

– Agnes von K kan definitivt fortsätta med sitt författarskap. Hon är produktiv också när hon vistas på sjukhus men inte under sina mörkaste perioder. Och likaså Nelly Sachs. Man anser att det var just de diktsamlingar hon skrev när hon var på Beckomberga som blev det avgörande steget till Nobelpriset. Men Sigrid stumnade. Hon skiljer sig från de två andra. Man måste hela tiden markera det. Det är väldigt svårt att bedöma hur sjuk hon var. Jag är inte säker på de symptom hon hade när hon placeras på Beckomberga. Hon tas hem väldigt raskt från Paris där hon har visat paranoida tendenser och hamnar här redan efter några dagar. Och det blir en chock för henne, att betraktas som galen. Hon kommer att vistas på Beckomberga, med ett kort mellanspel i frihet, fram till sin död i samband med en misslyckad lobotomi 1948.

Samtidigt använder kvinnorna dårhuset som en scen där de kan samspela med sina diagnoser. De är aktörer inuti mentalsjukhuset.

– Agnes von K är ett suveränt exempel på det som ligger i fokus för min blick. Hon kan säga ”nu behöver jag vila eller rasa ut” och frivilligt begära intagning. Men det är annorlunda med Nelly Sachs. Hon kallar sjukhuset för ”det gudomliga Beckomberga” och använder det som en skyddszon där hon känner sig trygg.

Det finns en paradox i att när de är inlåsta känner de sig fria. Särskilt för Agnes von K.

– Det där är ju alldeles utmärkt sammanfattat. Att det är när hon är inlåst som hon kan vara fri. Hon kan bete sig helt utan gränser och spela ut alla sina känslor, all sin vrede och raseri mot den egna känslan av instängdhet.

Karin Johannisson diskuterar i boken hur normaliteten ser ut för kvinnan, den kvinnliga konstnären och den kvinnliga patienten. När hon diagnostiseras ”är det en instigning i en könskodad bedömning”. På mentalsjukhuset beskrivs hon som mer beteendestörd, mer självskadande och mer sexualiserad än mannen. Om hon är för sexuellt bejakande är det den punkt som är mest gränssättande för att bedöma hennes normalitet.

– Det går snabbare för en kvinna att bedömas som galen än för en man. Jag ställer ju frågan i boken: ”Hur grandios, excentrisk, depressiv, suicidal, bisarr, queer eller sexuellt bejakande kan en kvinna vara innan hon kallas galen?” Gunnar Ekelöf tar sin psykiatriker i anspråk i timmar för onanistiska bekännelser, något som var otänkbart för den kvinnliga patienten. Samtidigt kan jag tycka att det finns ett lättsinnigt spel med galenskap hos många kvinnor. Man kan se det i till exempel i kontaktsajter på nätet ”jag gillar att vara lite galen”. Alla vill kunna vara galna ibland, men inte mer än att de fortfarande räknas in bland de normala. Men om man verkligen menar galen är jag övertygad om att gränserna är snävare för kvinnan än för mannen.

Hur ser det ut i dag? Frågan får oss båda att tystna. Många är de konstnärer som snabbt bedöms som galna när de ställer sig utanför den kvinnliga normen.

– När Maja Lundgren kom med sin bok Myggor och tigrar var det de som hävdade att hon var paranoid och att hon hade förföljelseidéer som tog henne ut över gränsen för det normala. Jag kan inte ta ställning men man behöver inte vara så snabb med att kalla henne galen. Det finns många tillstånd som är temporära, som är glidande, som representerar mentala gränszoner.

Samtidigt hade nog Sigrid Hjertén, Nelly Sachs och Agnes von Krusenstjerna nog haft det lättare i dagens samhälle.

– Under senare decennier har kvinnan upplevt en vidgad frihet, också för den konstnärliga rollen. Sigrid Hjertén till exempel upplever en stark konflikt mellan modersrollen och konstnärskapet och därmed att inte vara en ”riktig” kvinna. Jag tror att hon skuldbelägger sig själv. Hon förlägger självhatet i kroppen.

Karin Johannisson ifrågasätter inte att det finns psykisk sjukdom som kan förklaras i rent biologiska termer och att det medför svårt lidande. Men hennes perspektiv i boken är ett annat.

– Det här en prövande undersökning ur ett humanistiskt-historiskt perspektiv och det tillåter mig att röra mig friare. Vad händer om jag lägger en annan blick på de här kvinnorna? Jag menar att det finns modeller, ett slags manus, också för galenskap och att kvinnor har förhållit sig till dem.

Titeln är intressant. De är sårade divor.

– De var givetvis inte divor i det vi vanligen lägger in i ordet men man kan också vara diva på andra sätt genom självgestaltning. Genom att iscensätta sig själv som en drottning. Det gör Nelly S på Beckomberga. Hon läser beundrarpost och låter sin läkare läsa hennes dikter. Hon tar hand om de andra patienterna men hon behåller också sin personliga integritet genom att stiga upp extra tidigt för att få vara ensam i tvättrummet. Hon gestaltar sig genom en älskvärd framtoning och är intresserad av kläder. Sigrid H älskar att uppträda som en diva. Hon har egna klänningar och egna hattar, spelar patiens och läser Dagens Nyheter. Bara för att man gestaltar sig som en diva behöver det inte betyda att man är medveten om det. Ingen av de tre kvinnorna var medvetna om att de skulle betecknas som divor. Möjligen Agnes von K. Hon ligger i badet och röker cigaretter och kollar om sköterskorna var sexiga nog. Hon beter sig som en diva men ingen skulle beskriva henne som en diva. Det är jag som gör det. Men jag kallar ju henne också för en sårad diva.