På väggarna i Bror Hjorths hus i Uppsala hänger nu en utställning med abstrakt minimalistiska konst. Det är Kristoffer Nilson som har ägnat lång tid åt att med minutiös exakthet avbilda blanketter och etiketter av olika slag.

Först är det svårt att förstå vad som är så tilldragande med de kryptiska mönster som Kristoffer Nilsons tavlor visar. Kanske är det den starka känslan av igenkänning, som han skapar genom att ta bort alla betydelsebärande element från sina motiv, vars mönster tillhör vår vardag. Kvar blir formulärens ramar och etiketternas färgfält, samt vissa streckkoder. Det är vardagsnära, men ändå avancerat.

Vi stämmer träff i hans lilla rum i ateljéhuset på Fjällgatan i Stockholm. Rummet är lika anspråkslöst som hans konst. Det är inga stora ytor eller fönster, även om utsikten över Skeppsholmen på andra sidan vattnet är magnifik, när man väl trängt sig upp i fönstersmygen för att titta på den.

Kristoffer Nilson själv är pratsam och generös och saknar helt den kamrerslika mystiken som hans dokumentära verk kunde ge förväntningar på. Han förklarar hur hans konstnärskap tog en ny riktning för mer än femton år sedan.

– Jag sökte någon form av mönster som alla har ett förhållande till och då hittade jag en skatteblankett och såg vilka linje-system den hade.

I de tidiga experimenten tog han bara bort bokstäver och siffror från de faktiska blanketterna, men ganska snart började han avbilda blanketterna i förstoring med linjer i blyerts istället.

– Det blev ett annat format, och speciellt utan texterna kände man igen det utan att direkt veta vad det var. För det såg ju samtidigt ut som ett konkret minimalistiskt konstverk, säger han.

Efter att ha gjort den första skatteblanketten insåg han att det fanns många fler. Redan där började han göra sina verk i kollektioner. Kristoffer Nilson vill gärna samla alla varianter av en blankett eller ettikett. Där finns ett visst dokumenterande drag i hans konst.

– Men jag är annars inte en samlare, utom i mitt jobb då, säger han.

Han berättar hur Malmö konstmuseum köpte in en av hans serier med tretton avbildningar av karbonpappersbaksidan till postblanketter i olika mönster. När han plötsligt upptäckte en fjortonde variant återskapade han den också och skänkte den till museet för att göra serien komplett.

Kristoffer Nilsons praktik liknar ofta ett utforskande. Han tycker inte bara om kompletta serier, utan upptäcker också en viss utveckling hos sina motiv.

– Ett år ser skatteblanketten ut på ett sätt. Nästa år har några rutor förskjutits. Sedan kan en ny ruta komma till. Om man skulle lägga dem efter varandra skulle man kunna skapa en liten film över den här evolutionen, säger han entusiastiskt.

Det finns en intressant process bakom den här utvecklingen. Den följer inte några estetiska regler, utan den är funktionell. Den är heller inte betydelsebärande, utan ska bara organisera informationen i formuläret.

– Någon sitter ju och designar det där, och det blir en annan sorts estetik, men den följer inte gyllene snittet eller några andra harmonier. Det här går inte att skapa själv, då skulle det bli sökt på något sätt.

Från blanketterna tycks det löpa en nervtråd rakt ner i nationens innersta organisation. Bakom blanketterna finns det till exempel en speciell matematik, som är gemensam för alla myndigheter i Sverige. När Kristoffer Nilson sedan bjudits in att göra utställningar utomlands har han utgått från deras egna blanketter. Då framträder skillnaderna mellan olika blankettkulturer.

– Jag kan jämföra med Italien. Där finns inga regler. Här utgår vi nästan alltid från A4-formatet och det finns en plan, det handlar ju till exempel om hur dokument ska förvaras och arkiveras. I Italien kan en blankett vara enormt avlång och inte passa in i några pärmar alls, utan måste kanske vikas.

Han visar livligt olika storlekar med händerna och beskriver hur effektiv svensk blankettdesign verkar vara. Samtidigt finns det spår av ren politik i blanketternas linjer.

– Precis när jag slutade göra deras blanketter, började Skatteverket med runda hörn, och det var ju då när de blev så jävla trevliga, innan dess var de helt omöjliga att ha att göra med, skrattar Kristoffer Nilson.

Kristoffer Nilsons teknik är tidsödande. De svarta strecken tecknar han i blyerts, ett långsamt, pilligt arbete. Men blyertsen behöver en hård yta för att inte stiftet ska riva upp underlaget. Därför gör han sin egen färg.

Ett verk tar veckovis eller till och med månadsvis att göra, men det stör inte Kristoffer Nilson. Tvärtom.

– Jag är ju en person som är rätt så uppe i varv, men de här skatteblanketterna tog ju tre veckor eller en månad att göra. Det är stillsamt och långdraget, man vet vad man ska göra varje dag, sitta åtta timmar och fylla i de här linjerna.

Han jämför med en konstnär som hela tiden ska hitta nya motiv. Själv har Kristoffer Nilson många år framför sig som är väl utstakade med konstnärligt arbete.

– Det är en stress att hela tiden hitta nya idéer. Frågan är ju varför man gör konst. Det är ju inte bara för att synas och göra nya saker, utan det är ju för själva arbetet jag gör här i ateljén. Det ger en struktur och mening till mitt liv, jag njuter av det och den karamellen vill jag suga på så länge det går.

På något vis tycks Kristoffer Nilsons tavlor upphäva flera vanliga dikotomier inom konsten. Samtidigt som hans bilder föds nästan slumpartat eller automatiserat är de också starkt kontrollerade eller förutbestämda i sin form. Samtidigt som de uppvisar abstrakta former är de oerhört konkreta i sitt uttryck. Och på samma gång som det finns något ursprungligt i de enkla mönstren ligger det också något strikt organiserat och teknologiskt i dem.

– Ja, det blir en spänning i det där och det är därför jag tror att det fungerar. Jag ändrar ingenting, men jag styr ändå inte över verken.

En sak är dock fullständigt klar. Han verkar i en tydlig minimalistisk skola.

– Absolut, men det är något som har mognat fram med åren. Förr tyckte jag om saker som Peter Dahl här i Sverige, figurativ konst, men det beror ju på hur man jobbar. Nu har jag upptäckt ett antal minimalistiska konstnärer som Donald Judd och Agnes Martin, som arbetar med mer idébaserad men ändå hantverksmässig konst, säger han.

Själv har han mutat in en slags samhällstillvänd minimalism där motiven kommer till honom.

– Jag får estetiken på köpet, det är det som gör det så tacksamt. För mig är det befriande, mitt temperament kommer ut i det här arbetet, jag behöver inte göra några val själv. Och jag verkar vara ensam om det här i världen.

År 2000 fick Kristoffer Nilson ett teckningsstipendium av Bror Hjorths hus för sitt arbete med Skatteverkets blanketter. Nu återvänder han alltså till museet och den nya utställningen är lite av en retrospektiv, som visar en del av det han gjort sedan dess. Det nya är en serie med tio etiketter från transportburar för paketförsändelser. Hans mål är att det ska bli ett femtiotal.

– Jag börjar komma till den åldern när jag har en del arbeten att pussla ihop till en utställning. Vill man se de här etiketterna ska man helst åka dit. Arbetena gör sig inte riktigt på bild, utan de lyfts av att man ser att det är gjort för hand, säger han.

Kristoffer Nilson har utställning på Bror Hjorths hus i Uppsala den 19 augusti – 27 september 2015.