Mitt namn är Kamal El Salim. Jag föddes på 80-talet i Libanons huvudstad Beirut. Som litet barn minns jag inte mycket från Libanon, mer än möjligtvis de minnen jag konstruerat i efterhand utifrån bilder och berättelser.

Mina föräldrar flydde kriget med mig under armen, mamma var bara 20 år. Vi kunde hamnat var som helst egentligen. Till slut hamnade vi i Sverige, i Bohuslän. Västkustens vackra miljö, klippor och hav överallt, och båtar. Båtar som av någon outgrundlig anledning alltid låg i hamn, jag undrade alltid som liten över vem som ägde båtarna.

Vi flyttade runt i Bohuslän, men Strömstad är egentligen där jag formar mina första minnen. Varma mackor med smält ost blev här en favorit, pappa och hans vänner skrattade alltid när jag frågade om mackor i ugnen. Havslukten tar mig tillbaka än i dag.

Vi flyttar från Strömstad till Marks kommun, till Skene, en liten kommun och en liten ort som sätter sin prägel på min personlighet ända in i vuxen ålder. Det är i Skene och sedermera Borås som jag spenderar den största delen av min uppväxt. Det är i Skene och Borås som jag går i skola, lär känna alla underbara människor, tränar fotboll, handboll och basket, dansar små grodorna, upptäcker naturen och lär mig Den blomstertid nu kommer.

1993 föds min lillebror, Robin. Vid den tiden hade jag två svenska kompisar, bröderna Daniel och Robin, därifrån fick min lillebror sitt namn. Det enda egentliga minnet jag i dag har av Daniel och Robin är att vi hade roligt ihop även om vi inte alltid förstod varandra.

Jag minns hur de båda bröderna en dag frågar mig om jag tror att de kunde dricka upp den, och pekar på en vattenpöl som bildats i ett hål i asfalten. Innan jag hunnit uppfatta vad de egentligen menade var de båda på alla fyra och slurpade ur vattenpölen . Chockad, fick jag ändå anta att ”sånt där” gör svenskar, för jag hade tidigare blivit erbjuden att äta myror som skulle smaka som lakrits – de smakade inte lakrits!

Det var saker svenskar gjorde enligt min mening, det var inget aktivt val att dela upp människor efter etnicitet eller dylikt. I grunden var det mer baserat på de som pratade arabiska och de som inte gjorde dito. Under samma period blir min svenska bättre och med tiden försämrades min arabiska. Jag minns inte riktigt när jag slutade se det som ”vi” och ”dom” och bara såg det som ”vi”.

Jag har alltid känt mig som svensk men har ibland hört rasistiska kommentarer om andra invandrare. Till en början tror jag att jag ursäktade det med att ”de ändå inte pratar om mig”. Jag var ju svensk. Naivt kan man tycka. Men med tiden fick även jag frågan: ”Känner du dig som svensk?”.

Vad är det att känna sig som något egentligen? Jag har ofta fått frågan om jag känner mig svensk, men det är först efter ett visst partis inträde i riksdagen som frågan blivit vanlig. Jag såg alltid mig själv som en del av Sverige, jag såg mig som svensk. Det kom att förändras med frågan. Där följer nämligen ett visst sentiment, att min gemenskap är ifrågasatt på grunder bortom min kontroll. Jag vet inte hur jag bör förhålla mig till det. Å ena sidan är jag så svensk som man kan bli och å andra sidan har mitt utseende en större inverkan på min svenskhet än min person. Jag brukar poängtera att ”I Libanon är jag svensk men i Sverige är jag turk”, något som vid en första anblick kan verka vara ett skämt, men vid en närmare eftertanke lyser innebörden igenom.

Min identitet är ständigt ifrågasatt, för mig har detta alltid varit något som jag kunnat reflektera över och stundtals känt viss förtvivlan över, men med tiden har jag kommit att inse fördelarna med att ha just min identitetslösa bakgrund. Jag kan skapa min egen identitet med det bästa ur flera kulturer, ur flera språk och ur flera perspektiv och livsåskådningar. Men är jag svensk?

Min lillebror har till skillnad från mig fötts i Sverige, fått ett svenskt namn och alltid kunnat svenska. Båda har vi växt upp i Sverige och kommit att ha en överhängande svensk identitet och kultur. Båda kan vi Den blomstertid nu kommer och har hoppat runt midsommarstången. Vi är båda vad man skulle kunna kalla för ”assimilerade blattar”, men uppfattas vi som svenskar? Är min lillebror mer svensk än jag är? Eller kanske kan vi, likt tusentals andra invandrare som växt upp i Sverige, inte bli svenskar i vissa människors ögon?