Jag läser reaktioner efter nedrivningen av SD:s reklamkampanj i tunnelbanan, och jag ser ett återkommande mönster. Ett som jag känner igen från tusen andra debatter, exempelvis efter Dansk folkepartis framgångar i senaste folketingsvalet. En hejdlös åsiktsrelativism som använder demokratin som sköld och yttrandefriheten som dålig ursäkt, och som försöker framställa antirasister och andra politiskt korrekta som ”lika goda kålsupare” eller värre.

Resonemangen går ungefär såhär: SD kanske framställer EU-migranter som oönskat skräp, men det är ju faktiskt antirasisterna som är ett hot mot yttrandefriheten och demokratin eftersom de protesterar och gud förbarme sysslar med civil olydnad. Eftersom åsikten ”EU-migranter är skräp” i resonemanget räknas som lika mycket värd som ”rasistisk reklam borde inte finnas i tunnelbanan” framställs antirasisternas agerande som värre. De blir ”de elaka” som inte låter stackars SD ha sin åsikt ifred.

Eller för den delen han som apropå kampanjen ”Vi gillar olika” sa ”Fast ni gillar ju inte oss som inte gillar olika! Hah! Hycklare!”. Eftersom åsikten att gilla mångfald skulle anses vara lika mycket värd som att inte gilla den.

Men alla åsikter är inte lika mycket värda.

Jag tänker på när jag skrev en uppsats om gamla folksagor, hur de ofta var sedelärande uppbyggda, med en uppfostrande moralisk poäng på slutet som lyssnaren till sagan kunde dra lärdom av.

De allra flesta hade föga förvånande en moralisk poäng som gick ut på att man ska tycka att det är självklart att hjälpa de som ber om hjälp, värna om de som har det svårt, och gärna också anse att det är rätt att uppoffra sin egen bekvämlighet för andras skull. Om man tycker så och lever efter det kommer man i slutet belönas; typ med att bli täckt av guldmynt, få sitt livs kärlek eller med att lite allmänt få leva lycklig i alla sina dagar.

Men om man däremot tycker att man har rätt att neka andra hjälp, att man har rätt att enbart se till vad man själv får ut av situationen – då går det inte lika bra. Och man måste ständigt vara på sin vakt, för man kan aldrig veta vilken gammal tiggare som egentligen är en magisk fe och kommer testa ens moraliska kvaliteter. Prins Adam vet vad jag pratar om.

Det finns kort sagt en mycket tydlig uppdelning i goda och önskvärda åsikter, och dåliga och mindre uppskattade dito, i historierna - och i samhället. Och vi är faktiskt överens om vilka de är. Man ska helst vara god.

Är det demokratiskt? Är det rätt? Är det lagligt?

Är det ens relevanta frågor?

Frågan vi borde ställa oss är kanske snarare: är det gott?