– Jag störde mig.

– Hemsk.

– Sexistisk och macho.

– Fruktansvärda texter.

Kumbia Queers sitter i en soffa, backstage på Malmö sommarscen i Pildammsparken, och pratar om sin egen genre. Eller i alla fall hur de först kände inför den.

För när de träffades i Buenos Aires 2006 var punken allt de hade för öronen. Att gänget skulle ge sig på den traditionella cumbian, en pardansgenre med rötter i Colombia, var otippat. Men precis så blev det.

De gjorde det som en plojgrej, tänkt som en engångsspelning. Och det blev succé, fast med skräckblandad förtjusning.

– Det var mer chockerande än något annat vi gjort. Så cumbia var nästan punkigare än punken själv, säger basisten Pat Combat Rocker.

Kumbia Queers gör genren till sin egen. De blandar traditionella rytmer och keyboardslingor med punkgitarriff. Texterna driver med könsroller, kvinnoideal och arbetslinjen.

– Cumbia är ursprungligen extremt macho. Män som sjunger om att kvinnan ska stå i köket och så vidare. Kumbia Queers är raka motsatsen, säger gitarristen Pila Zombie.

Vissa har blivit provocerade av Kumbia Queers anarkistiska behandling av cumbia. Men bandet har också fått många fans, speciellt bland unga, queera latinamerikaner.

– Många gillar cumbian, men hatar budskapen. De kan identifiera sig mer med det vi gör, säger Pila Zombie.

På senaste skivan ger Kumbia Queers en känga åt samhällets nonchalans inför mäns våld mot kvinnor i låten Que todxs sepan mi sufrir (”Alla ska känna mitt lidande”).

– I Latinamerika är mäns våld mot kvinnor ett stort problem. Och samhället rättfärdigar det, genom att säga ”hon förtjänar det för hon klädde sig på ett visst sätt”, säger keyboardisten Flor Linyera.

Trots mycket ilska vägrar Kumbia Queers fastna i deppande. Bandet vill mest av allt leverera sorglöshet och fest.

– Det är fantastiskt att se glädjen hos alla som kommer till våra konserter. Det brukar bli helt vilt, säger sångaren Juana Chang.

En timme senare på tisdagskvällen kliver Kumbia Queers ut på Pildammsteaterns scen. Det är tredje gången de spelar i Malmö. Fast frågan är om det går att skapa fest när publiken sitter i prydliga rader.

– Otra vez en Malmö! Tack så mycket! ropar Juana Chang.

Efter bara några låtar är utrymmet nedanför sittplatserna fullt med dansande malmöbor. Den vanligtvis så städade sommarscenpubliken studsar i takt med maracasrytmen.

– Canta y no llores,”Sjung och gråt inte”, heter en av våra låtar. Det är bandets själ. Det är väl vårt sätt att hantera all skit vi ser och upplever, säger Juana Chang.