Vid en vandring genom vilken svensk stad som helst kommer du förmodligen att möta en eller flera EU-migranter och vräkningar av migranternas läger har blivit en vanlig nyhet, i den mån det ens blir en nyhet längre. Det här är gamla mönster som går igen. De människor som kallades för tattare och zigenare uppfattades under flera hundra år öppet av samhället som ett problem. De passade inte in. De bosatte sig inte permanent och de verkade inte vilja ha ett riktigt jobb.

Men det var inte bara en fråga för politiker och tjänstemän. Bland delar av befolkningen odlades ett hat mot tattarna. Ett otäckt exempel är de så kallade Jönköpingskravallerna 1948. Under flera dagar samlades en grupp människor som förföljde, hotade och misshandlade tattare.

Vad skulle samhället göra med tattarna? Det var vad den så kallade tattarfrågan handlade om. Martin Ericsson disputerade nyligen med en avhandling om tattarfrågan i svensk politik från slutet av 1800-talet fram till mitten av 1900-talet. Det är högintressant läsning, inte minst väcker avhandlingen tankar om hur vi själva behandlar samhällets avvikare i dag.

Men låt oss börja från början. Det finns belägg för att myndigheterna försökte bli av med dem man kallade tattare, så tidigt som under 1500-talets början. Myndigheterna såg att familjer flyttade in i landet och det utfärdades kungliga påbud för att de skulle hållas utanför samhället och deporteras.

– Första strategin blev att köra iväg dem över gränsen till Danmark och Norge, med olika drakoniska straff som hot, säger Martin Ericsson.

Men snart hade många av de här människorna bott i landet sedan flera generationer och de behandlades mer och mer som andra grupper i samhället. De hotades med tvångsarbete och andra straff för lösdriveri. Så småningom försökte myndigheterna få dem att slå sig ner i städer och bedriva handel och hantverk.

Varför vet ingen riktigt, men under 1800-talet övergår tattarfrågan till att bli en lokal fråga. Det fanns fler och fler fattiga och rörliga människor i samhället. Kanske förknippades de nu med samma slags sociala hotbilder som andra rörliga grupper, enligt Martin Ericsson.

Han har ingående studerat vad som hände i Halland, men ser samma mönster från andra håll i Sverige. De lokala reglerna bestraffade exempelvis medborgare som hade kontakt med tattare. Dessutom kunde lokala myndigheter köpa upp hus för att tattare inte skulle slå sig ner.

– Enda syftet med detta var att få iväg de här människorna till en annan kommun. Det påminner väldigt mycket om det som händer i dag i Storstockholmsområdet där man river läger och vräker EU-migranter bara för att få bort dem, säger Martin Ericsson.

Till slut framstår 1800-talets metoder som ohållbara. De löser ju inga problem för kommunerna. Nya krav på en statlig politik i tattarfrågan börjar växa fram.

– Det här ingår i en stor förändring av svensk socialpolitik. Den hade egentligen inte existerat på statlig nivå förut, utan den växer fram i 1900-talets början.

Det tog ett par decennier av diskussioner och påverkan innan en statlig socialpolitik skapas och tattarfrågan tas upp på central nivå. Under 1920-talet bestämde sig Fattigvårdslagstiftningskommittén för att göra en inventering av tattare i Sverige. När Statens institut för rasbiologi grundas 1921 har kommittén tidigt kontakt med institutets chef, Herman Lundborg. Tattarfrågan rasifieras alltmer.

För vad var egentligen problemet med tattarna? Jo, det fanns tidigt en rädsla för att de skulle betyda sociala kostnader för kommunerna. De sågs som arbetsföra, men lata då man tyckte att de inte tog vanliga jobb. Vissa utmålade dem som våldsamma och kriminella, som kunde ha dåligt inflytande på andra. Så småningom börjar också rashygienen bli en del av tattarfrågan. Tattarna blir ett hot mot den svenska folkstammens renhet.

Under 30- och 40-talet når så tattarfrågan sin kulmen, Socialstyrelsen låter rasbiologiska institutet genomföra en studie av tattarna. Den blir klar 1944 och får ett minst sagt intressant resultat. Den hittar nämligen inte några fysiska drag som kunde användas för att särskilja så kallade tattare som en enhetlig befolkningsgrupp.

– Resultaten kom till chefen för institutet, Gunnar Dahlberg, som fick i uppdrag att tolka dem. Och det var tur, för han var ganska skeptisk till hela rasforskningen, säger Martin Ericsson.

Martin Ericsson berättar att rasbiologi även vid institutet var ett ganska brett och komplext ämne. De svenska rasbiologerna var aldrig helt överens om vad som skulle räknas som rasbiologi. Inom fältet fanns både rasister och forskare som vi i dag helt enkelt skulle kalla medicinska genetiker.

– Men det fanns ännu ett skäl till studiens resultat. Utredningen var väldigt praktiskt inriktad. Socialstyrelsen tyckte att det fanns en tydlig grupp och de visste vad de ville göra med dem. De efterfrågade en metod att avgöra vem som var tattare och inte.

Socialstyrelsens högt ställda förväntningar på studien kommer alltså på skam. Dessutom gör man en stor inventering av tattarna i Sverige. I den visar det sig att grunderna för att kalla någon tattare ofta är mycket lösa. Det blev omöjligt att hävda att tattare var en genetiskt särställd grupp och detta leder till att tattarfrågan dör som politiskt projekt.

– Det är viktigt att poängtera att det inte betydde att myndigheternas diskriminering av de här människorna försvann. Men det blev omöjligt för myndigheterna att skapa en samordnad politik mot dem, säger Martin Ericsson.

Nu kan vi konstatera en sak. Det har sedan 1990-talet funnits en stark idé om att tattarfrågan uppstod som en del i visionerna om folkhemmet. Etnologen Birgitta Svensson skrev 1993 en avhandling, som fick stort genomslag både inom forskningen och i samhällsdebatten. Hon kom fram till att framväxten av tattarfrågan går hand i hand med framväxten av folkhemsvisionen och tidens sociala ingenjörskonst.

Martin Ericssons forskning visar på något helt annat. Som vi sett hade myndigheterna redan på 1500-talet börjat utdefiniera en grupp som de kallade tattare och de försökte lösa detta ”problem” på olika sätt. När Martin Ericssons studie tar sin början på 1880-talet finns det redan en rad etablerade strategier på lokal nivå i Sverige.

– Folkhemstanken har varit väldigt betydelsefull för svensk historia, men kanske inte just för tattarfrågan. Den har en mycket längre historia, säger han.

Det hade under den här tiden kommit fram förslag på steriliseringsprogram riktat mot tattare, till exempel från Socialstyrelsen. Det drevs aldrig igenom, men många som pekats ut som tattare steriliserades ändå. Steriliseringslagstiftningen har aldrig pekat ut några etniska grupper, enligt Martin Ericsson. Däremot har den varit vag och pekat ut asociala eller människor med dåliga arvsanlag som möjliga att sterilisera. Detta stämde väl överens med bilden av dem som pekas ut som tattare.

Den som söker efter en politisk färg på tattarfrågan blir besviken. Frågan drivs av personer ur i stort sett alla läger. Martin Ericsson kan dock se en grundläggande idé bakom fientligheten mot dessa människor.

– Vad i det svenska samhället har varit viktigt för att vi själva ska kunna definiera oss som bra och goda och inkluderas i samhället? Där har föreställningen om att ha ett riktigt arbete och inte ligga samhället till last varit stark i svensk politik och för medborgarna.

Det är ett slags arbetslinje, samma föreställning som vi har knutit till snart sagt varje grupp invandrare som kommit till Sverige. De arbetar inte. Det gör dem ovärdiga.

– Det myndigheterna uppfattar som ett riktigt arbete är centralt för inkludering och exkludering i vårt samhälle. Det är en mycket gammal idé i Sverige, säger Martin Ericsson.

Åter till Jönköpingskravallerna. Staden var kanske den som ägnat mest intresse åt tattarfrågan lokalt. I bevarade brev till fattigvårdsstyrelsen öser invånare beskyllningar över både styrelsens medlemmar och tattarna i staden. Styrelsemedlemmarna är visst själva av tattarsläkt. Tattarna får alla bidrag. Packet ynglar av sig i mängd. De är parasiter – lata, okunniga och mörkhyade.

Det finns ingenting i de här breven som man inte känner igen från dagens kommentarsfält på nätet. Fördomarna är desamma. Aggressionen är densamma.

Martin Ericsson berättar att kravallerna utlöstes av en ganska banal historia.

– Några lokalboende hamnar i konflikt med personer i en resandefamilj. Det är inte så dramatiskt, men lokaltidningarna får nys om det hela och blåser upp bråken med en rasistisk tolkning. Sedan börjar myndighetspersoner uttala sig förringande om Jönköpings resandebefolkning i tidningarna.

Ungefär 10-15 personer åker runt, påhejade av en större folkmassa, och börjar misshandla resandefamiljer. Polisen ingriper inte, fast de vet precis vad som pågår, vilket syns i polisens eget arkivmaterial. Först när man tränger sig in i två lägenheter ingriper de.

Det är mönster som går igen fram till våra dagar. Det går att lära av historien och Martin Ericsson kan se hur viktigt det är att polisen verkligen ingriper, hur medierna framställer frågan och att politiker tydligt tar ställning.

– Det finns starka paralleller till i dag. Kommunerna vill ha iväg de här människorna, för de vill inte ha sociala utgifter för dem. Det finns samtidigt en stor fientlighet mot dem som man inte anser lever upp till arbetslinjen.

Martin Ericssons nya forskningsprojekt handlar om våldsdåd som begåtts mot resandefamiljer förr i tiden.

– Det begås även i dag våldsbrott mot EU-migranterna. Skillnaden är att vi nu har en stor opinion som också kritiserar den här politiken. Det är bra, men situationen är väldigt allvarlig.