Geziparken i centrala Istanbul är populärare än någonsin. Platanträden med sina breda kronor står kvar och skänker skugga åt tedrickande ungdomar, familjer, försäljare och turister. Det som tidigare var en ganska anonym plats har blivit en av de mest kända i hela Istanbul.

För två år sedan dundrade bulldozers in här med order om att riva upp träden och bereda mark för ett stort köpcenter, stilmässigt utformat som historiska osmanska militärbaracker. Men det skulle visa sig att många av Istanbuls invånare ville något annat.

Efter att ett lokalt nätverk samlat några hundra aktivister i ett försök att stoppa planerna, beordrades polisen att evakuera parken genom att använda tårgas, vattenkanoner och batonger. Bilderna på det våldsamma ingripandet delades snabbt i sociala medier och hundratusentals istanbulbor samlades på det angränsande Taksimtorget. Missnöjet spred sig till 79 av Turkiets 81 provinser och blev de största protesterna i landet i modern tid.

Akif Burak Atlar är styrelseledamot i de turkiska stadsplanerarnas riksorgan Șehir Plancıları Odası, SPO. De är en av de 120 organisationer som är knutna till Taksim Solidarity Plattform, en paraplyorganisation som deltog i att organisera de första protesterna.

– Det som gjorde det unikt var att det inte fanns någon ledare. Människor med olika politiska åsikter, olika etniska bakgrunder och från olika klasser gick tillsammans och visade solidaritet med varandra, säger Akif Burak Atlar.

Han greps tillsammans med 25 andra personer i Geziparken under protesterna och en rättsprocess där Akif anklagades för att ha tillhört en kriminell organisation startades och han riskerade ett långt fängelsestraff. Men för tre veckor sedan friades han från alla anklagelser.

– Vi använde bara våra konstitutionella rättigheter. Vi har ett ansvar gentemot vår stad och mot allmännyttan och jag har dessutom ett ansvar inför min organisation och min yrkeskår.

Frågan om rätten till stadsutrymmet var en viktig del under Gezirörelsens början. I Istanbul är den ständigt aktuell och gränsar ofta till frågor om miljö och social och ekonomisk rättvisa.

Özgül Erdemili Mutlu är ordförande för kommunikationsdepartementet hos TEMA, Turkiets största miljöorganisation. Hon tror att de gemensamma upplevelserna i parken skapade känslor av tillhörighet och solidaritet, vilket i sin tur har lagt en grund för att kunna bygga större koalitioner. För miljöorganisationerna blir utmaningen att medvetandegöra människor om hur Turkiets växande ekonomi påverkar utsatta lokalsamhällen och dess ekosystem och på ett större plan hela landet genom klimatförändringar och vattenbrist.

– Innan protesterna var det många som pratade om att ungdomarna inte brydde sig om varken miljöfrågor eller sociala frågor. Gezi visade att de hade fel, säger hon.

– Miljökamper kan inte vinnas av små ensamma miljögrupper. Det är ett större ämne och Gezi visade att olika grupper, kvinnorättsgrupper, miljögrupper, ungdomsgrupper, arbetare och människor från olika bakgrunder kunde enas och tillsammans vilja förändra saker.

Många initiativ har startats under de senaste två åren i kölvattnet av Geziprotesterna. I Geziparken blev det populärt att hålla stora diskussionsforum och de hålls fortfarande igång i parker runt om i städerna, på en sluttning, med utsikt mot Bosporen. I trendiga stadsdelen Cihangir, anlägger en grupp människor en stor stadsodling och nätverket Nothern Forest Defense, KOS, startades under protesterna för att bevara skogarna norr om Istanbul, som riskerar att urbaniseras om byggplanerna går igenom.

Ett annat initiativ är organisationen Oy ve Ötesi (Valet och Framöver), vars mål är att bevaka att valen går rätt till. Organisationen grundades efter Geziprotesterna och har idag över 40 000 frivilliga, mestadels baserade i Istanbul. Förutom att vara på plats i vallokalerna arbetar de för att få fler att rösta och att ge kandidaterna en mer rättvis möjlighet att föra fram sina åsikter, bland annat genom korta intervjufilmer där alla kandidaterna får svara på samma frågor.

En undersökning gjord med stöd av Open Society Institute på Koç Universitetet och Ohio State University School of Communication, visar att 43 procent av de svarande inte tror att valet kommer gå rätt till, jämfört med 28 procent 2007. Missnöjet har samtidigt växt bland vissa av dem som inte var direkt inblandade i Geziprotesterna. President Erdoǧans stil – att gå till fräna angrepp mot alla som inte stöder honom – har bidragit till att göra Turkiet allt mer polariserat och hans parti, Rättvise- och utvecklingspartiet, AKP, har i regel ensam formuleringsrätt i de stora medierna.

Trycket mot regimkritiska röster har varit hårt under flera år och det tilltog efter Geziprotesterna. Minst tretusen personer har arresterats i efterspelet efter Gezi, enligt en rapport från Amnesty International. Flera personer har också under de senaste åren blivit stämda för att ha ”förolämpat” presidenten, andra har förlorat sina arbeten efter att ha varit för frispråkiga.

– Jag värderar alltid mina ord, säger Gürkan Özturan som är oberoende researcher, kandiderar för det lilla liberala partiet LDP och är öppet kritisk mot regimen på sin blogg The Radical Democrat.

– Jag frågar mig själv om jag verkligen vill utsätta mig för konsekvenserna som de skulle kunna innebära. Ibland vågar jag, andra gånger gör jag det inte.

En ny lag som röstades igenom i parlamentet förra året ger myndigheterna rätt att samla information om vad internetanvändare besöker för hemsidor och vilka de har mailkontakt med. Dessutom ger lagen indirekt regeringen rätt att stänga ner hemsidor som upplevs hota den nationella säkerheten eller för att föhindra brott. Twitter och Youtube har redan råkat ut för tillfälliga nedsläckningar. De vaga begreppen i lagen gör att organisationer som Human Rights Watch befarar att den kommer att kunna användas för att kartlägga privatpersoners politiska engagemang.

– Många turkiska medborgare, miljontals människor, vaknar om nätterna när de hör polissirener på deras gator och tänker att det kanske är deras tur, säger Gürkan Özturan.

Ett stenkast från Geziparken ligger stadsdelen Tarlabasi, tidigare befolkat av den grekiska minoriteten, innan stora delar av den fördrevs i mitten av 1950-talet. Fasaderna är detaljrika men slitna och gatorna trånga. Enligt de nya planerna, som redan har börjat verkställas, ska husen rivas och omvandlas till lyxlägenheter. Majoriteten av invånarna idag är kurder men i takt med att husen rivs, tvingas de som förlorat sina bostäder ut i förstäderna.

Här bor studenten Brusk, som inte vill använda sitt riktiga namn. Han kommer från den kurdiskdominerade staden Diyarbakir och var där när missnöjesprotesterna spred sig dit i juni för två år sedan. Till en början var han imponerad över empatin kan kände från personer tillhörande grupper i samhället som vanligtvis inte brukade visa något intresse inför kampen för kurders rättigheter.

– Men efter några månader förändrades det. När kurder behövde stöd, till exempel i Kobane, fanns nästan ingen solidaritet. Samhället förändrades inte så mycket, det kändes lite som en bris, säger han.

Han menar att Erdoǧan lyckades stärka sin position efter protesterna och att hans supportrar stöder honom mer än någonsin. Trots att han numera är president och enligt konstitutionen ska vara neutral, har han kampanjat flitigt för det regerande AKP-partiet och han döljer knappast att han strävar efter att skriva om konstitutionen, så att mer makt flyttas till presidenten.

Men Brusk känner ett visst hopp inför de ökande opinionssiffrorna för HDP, Folkets Demokratiska Parti, ett vänsterorienterat parti sprunget ur rörelsen för kurdiska rättigheter. I sina pamfletter har de en uttalad vision om en demokratisering av landet och ökat regionalt självstyre. Om partiet når över 10 procentsspärren, kan de sätta käppar i hjulet för Erdoǧans planer, eftersom AKP då förmodligen inte skulle få egen majoritet.

Trots den på många sätt dystra utvecklingen efter Geziprotesterna har de också lett till något annat. Det finns ett annat slags hopp och en annan styrka i att stå upp mot orättvisor och odemokratisk utveckling.

– Rädslan var som en mur tidigare, säger Akif Burak Atlar.

– Vi var rädda men nu är muren riven och jag tror inte att vi är lika rädda längre.