Hälsokostnader orsakade av hormonstörande kemikalier ökar snabbt i Europa och uppgår idag till svindlande 150-300 miljarder euro årligen, enligt en vetenskaplig studier som publicerades i mars. Trots det övergav EU-kommissionen för ett par år sedan ett förslag om att förbjuda 31 bekämpningsmedel innehållande hormonstörande kemikalier. Anledningen var påtryckningar från USA i samband med förhandlingarna om det transatlantiska frihandelsavtalet TTIP, enligt dokument som Pesticides Action Network Europe kommit över.

Avslöjandet är talande eftersom kritiken mot TTIP har handlat just om att avtalet kommer att sätta storföretagens intressen över enskilda länders rätt att demokratiskt besluta om regleringar till skydd för sina egna medborgare. Nu visar det sig att avtalet skördat sina första offer redan innan det kommit på plats.

I själva verket är huvudsyftet med TTIP just att avlägsna ”icke-ekonomiska handelshinder” i form av regleringar om till exempel konsumentsäkerhet och miljöskydd. Några betydande tullar på handeln mellan EU och USA finns nämligen inte idag. För att säkerställa att de ingående länderna följer avtalet ska företag ges rätt att stämma stater som inför regleringar som skadar deras investeringar.

Redan idag handlar många av de handelsdispyter som regleras av världshandelsorganisationen WTO om olika regleringar. Efter klagomål från Kanada har WTO bland annat prövat Frankrikes förbud mot produkter som innehåller asbest och EU:s förbud mot försäljning av produkter från säl. I en av de mest utdragna handelskonflikterna mellan EU och USA fick USA rätt att införa strafftullar på en rad livsmedelsprodukter på grund av EU:s förbud mot import av hormonbehandlat nötkött.

Om TTIP blir verklighet kan vi vänta oss betydligt fler dispyter av den typen. Storföretagens lobbymaskineri kommer att arbeta dag och natt för att hitta regleringar som missgynnar deras intressen. Försiktighetsprincipen, att inte tillåta nya produkter vars effekter vi ännu inte vet tillräckligt mycket om, kommer att bli allt svårare att upprätthålla.

Den som bryr sig om vår rätt att demokratiskt besluta vilka risker vi vill utsätta hälsa och miljö för borde därför göra allt för att förhindra att TTIP förverkligas. Men varför nöja oss med det? Varför inte vända frihandelsvännernas vackra ord om jämlika handelsvillkor mot dem själva? Snarare än att bara stoppa TTIP borde vi kräva ett folkens TTIP som ger vanliga medborgare rätt att stämma företag och stater som utövar osund konkurrens, till exempel genom att undergräva fackliga rättigheter eller offra folkhälsa och miljö.

Vi behöver en global instans som kan ställa företag som Benetton och Walmart till svars när fabriker rasar över människorna som syr deras kläder för svältlöner. Eller utdöma böter till svenska storföretag som med stöd av statliga exportkrediter och mutor slår sig in på fattiga länders marknader.

Så kanske vi kan bromsa det katastrofala race mot botten som dagens ”frihandelsvänner” hyllar som en väg till välstånd för alla, och börja skapa en global handel baserad på ömsesidigt utbyte och lika villkor – på riktigt.