Homeland, eller hemland, är ett ord vars innebörd skiftar med perspektiv, avsändare och kontext. I dag när vi har möjlighet till rörelse och flytt mellan länder förändras begreppet i sig. För en del av oss är hemlandet här, för andra är hemlandet långt bort. Det kan också vara något som geografiskt finns här men som inte känns igen längre. För personer ur den samiska minoriteten är hemlandet inte det samma som den politiska nationen Sverige. Det är heller inte längre självklart att hemlandet är det samma som födelseland.

Utställningen tar utgångspunkt i att vi är trygga här i Norden, samtidigt som vi känner av den ständiga oron från omvärlden. Arbetet med utställningen har varit en process som utvecklats genom gemensamma art camps, då konstnärerna träffats och arbetat tillsammans. Fria Tidningen har pratat med tre av de deltagande konstnärerna.

I Sylvia Javéns verk Fragments of what if ställs frågan vad trygghet är och hur vi förhåller oss till den. Definitionen av ett hem ser hon som den plats där vi känner oss trygga, vare sig det är hos en annan människa eller en fysisk plats. Hon konstaterar att vi i Norden är trygga, sett utifrån, men att hotet kanske kommer inifrån oss själva. Höga självmordstal och statistik över familjevåld talar för att vi är vårt eget hot.

I sitt videoverk har hon använt naturen symboliskt, med människor som stiger in och ut ur landskapet, i och under vattnet och i naturen.

– De kämpar med det fysiska landskapet, men också med sitt inre själsliga landskap, säger Sylvia Javén.

Videobilderna är inspelade i Österbotten, på platser hon förhållit sig till då hon periodvis bott där på landet. Grövre grenar av gran ramar in spetsgardiner och skapar en uppbruten form av ett hus, som svävar ovanför videoverken. Spetsgardinerna beskriver Sylvia Javén som ett charmigt ideal av trygghet som kan kopplas till mormorsstugan på landet, och på så sätt anknyter hon till det traditionella.

– Jag tror att alla bär ett tänk om inom sig. Tänk om det värsta händer, om kriget eller naturkatastrofen kommer? Om hotet finns blir man på det klara med vad man vill skydda, vad som är viktigt och har ett värde, säger Sylvia Javén.

Tillsammans konstaterar vi att klimathotet är en realitet. Och domedagsklockan – en symbolisk klocka som baseras på de krig, klimathot och kärnvapenrisker som finns i världen i nuläget – har nyligen flyttats fram till tre minuter i midnatt, lägger hon till.

Nina Lassila deltar bland annat med verken Lucid dreaming och Crashcourse in landowning. Det förstnämnda utgår från en självupplevd vakendröm, där hon och pojkvännen upplever ett hot som närmar sig.

– Vi upplever att vi måste fly, tar bilen mot Marseille och vidare till Tunisien, vi måste iväg från Europa för att det inte går att lita på någon här, inte ens på de finska överheterna, berättar hon.

En dystopisk stämning präglar videoverket där vi ser bilderna av en man som går i skogen och samlar in vatten och ved och man hör bullret av flygplan från ovan. Det binds ihop med Crashcourse in landowning. Vid pappans torp på den finländska landsbygden, en möjlig tillflyktsort, visar han dottern hur man klarar sig utan vatten och el. På väggen hänger en tavla med en broderad inköpslista över vad man kan behöva om det händer något, liknande ett överlevnadskit med guld, kartor, ficklampor, torrmat, rent vatten.

– Jag har varit i en process i några år där jag funderat över såna överlevnadsmetoder. Det finns en ganska dum realityserie som heter Naked and afraid på Discovery channel, där ett naket par som inte känner varandra ska överleva i naturen. De kan mycket, som hur man bygger en fiskekorg av kvistar, berättar Nina Lassila.

Gunilla Sambergs verk kretsar kring vad vi gör med inte bara vårt hemland, men också med djuren, jorden och miljön. Själv bor hon om somrarna på en ö och har då nära kontakt med naturen. I videoverket Daily bread serveras havre på en bricka. Stråna är målade med varningsfärg, och hon räknar pedagogiskt upp de ämnen som vi får i oss när vi äter gröten och brödet gjort på havre – kadmium, dioxin, bly, kvicksilver och så vidare.

– Allt som lever kräver respekt och måste få ha sin plats på den här jorden, så gott det går, säger hon.

För henne själv, vars förfäder varit svenska i flera generationer, är begreppet hemland inte så laddat. För människor som flytt sina hemländer betyder hemland en helt annan sak, konstaterar Gunilla Samberg.

– Jag tror att det är väldigt viktigt att det finns en fysisk plats på jorden som man är bekant med, säger Gunilla Samberg.

Utställningen aktualiserar angelägna frågor kring identitet, ursprung, tradition, utanförskap och ansvar. Domedagsklockan står på tre minuter i midnatt.