Recension


Konst
Translation theme park
Uppsala konstmuseum
Pågår t o m 19 april

  • I Black death låter konstkollektivet Chim pom en stor flock med kråkor flyga från Fukushima till kärnkraftbolaget Tepcos huvudkontor.
Fria Tidningen

Japansk ångest och nyfikenhet i Uppsala

I utställningen Translation theme park på Uppsala konstmuseum med sju japanska konstnärer och två konstnärskollektiv finns lika delar ångest och nyfikenhet. Mycket i Japan står inför hotande eller önskvärda översättningar (translations) mellan historia och nutid. Där finns också det omöjliga valet mellan traditionella värden och den västerländska populärkulturens återvändsgränd.

Pyuupiru har valt självporträttet som sin väg. Genom att maskera sig och fotografera självporträtt skapar hon foton som kirurgen ”som säljer skinn”, kvinnan som ”accepterat sin kollaps”, pojken ”med frusna röda ögon”, och självporträtt som misshandlad, som missbrukare och som ”kvinna knappast oskuld”.

Självporträtten tycks som ansikten hon mött djupt i sin själ, förvandlat till bild som nu vädjar om kärlek och förståelse för vålnaden som (alltid) finns inom människan.

I filmen Black death av konstnärsgruppen Chim pom lockas en kråkflock av en fågelattrapp från avspärrningarna vid det havererade kärnkraftverket i Fukushima på en flygtur till kärnkraftbolaget Tepcos huvudkontor. Kråkorna har ätit sig feta bland de övergivna husen närmast jordbävningen och kärnkraftverket. Nu följer de en motorcykelburen lockfågel och vi ser i filmen hur den skränande flocken oförtröttligt hänger med. Vid målet stannar människor och oroas av de skränande kråkorna mellan husen som om de var förebud om nya katastrofer.

Man kan också se kråkflocken som hjärntvätten, den oreflekterade jakten på en ledare, ett system, en världsbild eller på vad alla andra gör.

Det går mycket lugnare till när konstnärsgruppen Olta söker sin väg. I Uppsala visas ett antal performance i filmversioner. Sakta och eftertänksamt och klädda i lager av filtar, stora cyklopliknande huvudbonader eller rena balettutstyrseln, tycks de utforska jorden, luften, insektsvärlden, konstvärlden, kort sagt väldigt mycket. De tycks som schamaner vilja läka den sårade världen. I en film presenterar de fingerskulpturen, där gruppen lägger sig i en hög, tätar tomrummen med lera och försöker få sina ben att se ut som jättefingrar.

Meteorologen står framför tv-rutans proffsiga men mörka väderkarta och vänder ett skräckslaget ansikte mot publiken. Han varnar på nonsensspråk. Plötsligt dyker en kvinna upp i bilden. Han börjar gråta, tar sig åt hjärtat, fumlar med sin lösnäsa. En ny karta visar skyhöga temperaturer, han svettas och börjar ta av sig kläderna. Detta är Framtidens väder av Cobra Goodnight.

Det är jätteskoj, förstås, men jag tänker på det märkliga väderintresset. Är vädret att se som den opåverkbara världen som drabbar oss. Vi sitter i tv-soffan och hoppas att meteorologen har fel eller rätt. Vad kan vi mer göra?

Människor som söker eller undviker ögonkontakt är ett ovanligt, nästan osynligt ämne som Sakiko Yamaoka behandlar i sina Ögonkontaktsskulpturer. Han stannar filmen då någon på gatan är som mest engagerad i att söka en annans blick. Men där finns också blickar som undviker den andra blicken.

Detta ögonsökande, liksom hela utställningen, kan ses som Japans väg från en kollektiv orientering till ett samhälle som mer centrerar individen och det enskilda livet. Alltså: Vem är du? Vem är jag?

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Öyvind Fahlström ger liv i samtidskonsten

Recension

Öyvind Fahlström uppmanade till att manipulera världen 1964. Vad betyder det för konstnärer i dag, i en tid av alternativa fakta, relativa sanningar och fragmenterade berättelser?

Fria Tidningen

Konst i skuggan av kriget

Recension

Issa Touma är en syrisk konstnär och fotograf som har fristad i Gävle. Han är aktuell med utställningen Meddelanden från Aleppo.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu