Debatt


Lennart Rohdin (Fp)
  • Den som likt Folkpartiet argumenterar för att använda rätten till medborgarskap som ett verktyg för integration är ute på riktigt tunn is, skriver Lennart Rohdin (Fp).
Landets Fria

Krav på språktest stänger ute

Folkpartiets krav på språktester för svenskt medborgarskap delar upp människor i ”vi” och ”dom”. Medborgarskap ska inte betraktas som en fråga om var individen identitetsmässigt hör hemma, utan som en fråga om vilka medborgerliga rättigheter och skyldigheter hon har i det land där hon lever och verkar, skriver Lennart Rohdin (Fp).

I dag driver Folkpartiet och partiledaren Jan Björklund kravet att medborgarskapets betydelse i integrationen ska lyftas fram och att det ska införas ett krav på grundläggande kunskaper i svenska för medborgarskap.

Men den som likt Folkpartiet argumenterar för att använda rätten till medborgarskap som ett verktyg för integration är ute på riktigt tunn is. Motiven må vara aldrig så vällovliga, men den idémässiga nytolkningen av den liberala medborgarskapstanken är med förlov sagt förmäten.

Den liberala moderna medborgarskapstanken växte fram under upplysningstiden. Människor ansågs inte längre vara kungamaktens undersåtar, utan myndiga medborgare. Den franska revolutionen präglade synen på medborgarskap som kopplat till den plats där man bodde och verkade, och till vilka rättigheter som bjöds i den stat man var medborgare – en liberal, republikansk syn på medborgarskap.

Denna syn på medborgarskapet var viktig i olika minoriteters kamp för likaberättigande – inte minst för den judiska emancipationen i Väst- och Centraleuropa. Frågan var inte längre vem som var fransman eller jude, utan vem som var medborgare i exempelvis Frankrike. Det handlade inte om ”vem” personen var, utan om var hon levde. Detta är ett inkluderande synsätt, ett synsätt som inte stänger ute.

I spåren av Napoleonkrigens härjningar växte den brutala nationalismen fram över stora delar av Europa. Nationen definierades i etniska, språkliga och kulturella termer. Det nationella medborgarskapet var ett exkluderande begrepp. Det delade upp människor i ”vi” och ”dom” – ett synsätt som stänger ute.

Dessa två medborgarskapsbegrepp har ibland betecknats som franskt respektive tyskt. Det franska inkluderande begreppet, som har rötter i den franska revolutionens syn på alla människor som jämlika. Och det tyska exkluderande begreppet, som gör att en volgatysk som lever i Sibirien är mer välkommen som medborgare i Tyskland än en kurd från Turkiet, som levt i Tyskland sedan lång tid.

Det nationella medborgarskapet bygger ofta på tanken att den enskilde ska bevisa sin tillhörighet till nationen, att personen i fråga är exempelvis tillräckligt mycket ”tysk”. Inte oväntat heter det deutscher Staatsbürger, medan det talas om UK citizen eller US citizen. I de senare fallen anses individen vara medborgare i det land där hon lever och verkar. I det förra tillhör hon nationen.

När Sverige i slutet av 1990-talet i allmän principlöshet införde rätt till dubbelt medborgarskap böjde sig landet för den sentimentala, nationella synen på medborgarskap. Då gav Sverige upp den liberala, republikanska synen på att ditt medborgarskap avgör vilka rättigheter du har på den plats där du lever, och inte vilken nation du anser att ditt hjärta hör hemma i.

Varför talas det i Sverige om ”svenskt medborgarskap” och inte ”medborgarskap i Sverige”? Jo, nationalismen fick ett bastant grepp också om den ”svenska” folksjälen från 1800-talet och framåt, då de storsvenska tankarna växte sig starka i maktens boningar. Men Sverige har alltid varit ett land av språklig och kulturell mångfald. Vi har fem inhemska historiska nationella minoritetsspråk erkända i vårt lands språklag från 2009.

Vad står då begreppet svensk för egentligen? Det uttrycker att något har sin utgångspunkt i det svenska språket. Ordet svensk är inte ett adjektiv av ordet Sverige, namnet på ett territorium som omfattar mer än det svenska. Det heter Sveriges flagga och Sveriges nationalsång, även om många slarvigt talar om den svenska flaggan och den svenska nationalsången. Därför borde det vara rätt naturligt i detta historiska perspektiv att – precis som man gör i Storbritannien och USA – se sig som medborgare i Sverige. Uttrycket ”svensk medborgare” kan – till skillnad från uttrycket ”medborgare i Sverige” – lätt få tanken att rusa iväg.

Hur definieras tillhörigheten till det ”svenska”? Den som ska förvärva medborgarskap i vårt land ska plötsligt bevisa att han eller hon hör hemma här. Inte rent fysiskt, utan att personen i fråga kvalar in i gemenskapen. Folkpartiets språktest som krav för medborgarskap är ett uttryck för detta grumliga synsätt.

Men, för att kunna integreras i Sverige är det väl viktigt att kunna tala svenska? Visst är det viktigt – mycket viktigt. Men vad har språket med medborgarskap att göra? Att kunna svenska är angeläget långt tidigare än det är aktuellt att förvärva medborgarskap i Sverige. De ansträngningarna ska sättas in från första dagen i Sverige. Då handlar det om integrationspolitik.

Medborgarskap ska inte betraktas som en fråga om var individen identitetsmässigt hör hemma, utan som en fråga om vilka medborgerliga rättigheter och skyldigheter hon har i det land där hon lever och verkar. Det är ett liberalt, republikanskt synsätt.

Att definiera medborgarskapet i termer av svenskhet är i bästa fall välmenande, men det är historielöst. Det kan också leda väldigt fel. I historien finns många tragiska exempel på detta.

Fakta: 

Lennart Rohdin (Fp) är ersättare i kommunfullmäktige i Norrtälje samt tidigare statssekreterare och riksdagsledamot.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu